Inlägg
Detta år ska jag hedra en person som var mycket speciell för mig, som jag nästan växte upp med. Han var en del av mitt liv från att jag var 8-9 år fram tills denna sommar. På grund av händelser i somras så kunde jag inte riktigt processa hans död så jag tror inte jag inte fattat ännu att han är borta på riktigt och inte bara i en annan stad. Min mamma som var en mycket god vän (nästan som en syster eller partner) sörjer ännu.
Late June 2010
Farewell, good bye,
you left us old but still
way too young
to die
all alone in the TV glow
You were too young to be
rushed
to the hospital,
too young to be that sick
but too passé to be saved.
--
Farewell, good bye,
you meant a lot to me
but of course
I never thought of telling you
how much
until you were in the white room
and the doctors said; "there's no time".
I cried, I knew it was true
while mum braved a smile and said;
"there might be chance",
but none of us went there
during those six days
you were sedated
to hold your hand and say;
"you meant the world to me,
thank you for being there".
--
Carl-Henrik, you will be missed and
never forgotten. Thank you for being
part of my life.
Jag ska också hedra min vackra hamster Ellie som jag var tvungen att avliva (döda) på grund av livmoderscancer. Det gör fortfarande ont i mig att jag inte gjorde något för henne innan det var för sent, att hon hann gå så länge i smärta.
3 kommentarer:
Fina tankar du delar med dig av...:)
Hoppas du får en fin Samhain!
Dikten är väldigt vacker.
Jag läste också dina tidigare inlägg.
Jag känner så väl igen känslan. Vad har jag för rätt att bestämma? Jag kände så när vi lät avliva vår katt som var tolv år.
Vi visst vad som var fel - en ganska vanlig och hur ska man säga "väldokumenterad" åkomma och vi visste att han hade nått "sista stadiet" och det finns ingen bot och det blir inte bättre och det är synd om katten. Den har ont och kommer att dö. Men ändå...
Ändå kände jag inte att jag hade någon rätt. Det är inte mitt beslut att fatta.
Det här är för övrigt enda gången jag har känt att jag inte har fått något stöd från kyrkan.
Jag pratade med en präst om det efteråt och fick i stort sett ingen respons. Mellan raderna kändes det som om han tyckte att djur inte räknades. Och DET är en aspekt av kristenheten som jag definitivt ogillar.
Jag har aldrig haft något husdjur att förlora men jag kan tänka mig att det är som att förlora en riktigt bra vän.
På TheShoeWhisperes youtubekanal (videon är dessvärre borttagen) berättade hon om hur hennes pappa när hon var liten hade sagt att när människan för flera århundraden sedan fick hunden som sin följeslagare så lovade människan att när hundens tid var kommen så skulle människan göra slut på hundens lidanden. I naturen skulle hunden ha dött naturligt men hos människan så gjorde den inte det och om vi då inte skulle hålla vårt löfte så skulle hunden lida. Jag tycker att det är en ganska fin sak att se det som en skyldighet att våra vänner inte ska lida.
Jag har inga djur i denna livstid men jag brukar alltid fundera över dem som jag har haft under tidigare livstider. När jag har vandrat till den Andra Sidan så hoppas jag att jag kommer få återförenas med alla de underbara vänner jag har haft i form av hundar, katter och andra djur. Jag blir lycklig av att tänka mig att det är det som väntar.
Var Välsignad!
Skicka en kommentar