Mördare

I dag var jag tvungen att avliva min lilla hamster och jag känner mig så elak och skyldig. Vem är jag att bestämma över liv och död? Aktiv dödshjälp bland människor ses ned på men att ta livet av ett djur är hjälpsamhet och medkänsla.

Jag har väl egentligen alltid varit emot avlivning då det känns som att personen leker gud. I dag åkte jag och sambon in akut med Ellie då hon i två dagar varit hängig och i går så sjuk att hon darrade, vacklade och blev skrämd varje gång vi kom i närheten.

Väl på djursjukhuset förklarade veterinären att hon började bli kall och att hon hade en jättestor klump vid ändtarmen som antingen var en tumör eller förstoppning. Jag förstod då att alla gånger hon har blödit (vad det sett ut som slidan) har det varit en tumör och ingen av de gånger vi ringt har de trott att det kunnat vara det. Veterinären hittade också en öm punkt på henne och jag är så rädd att hon gått runt och lidit i månader utan att vi förstått det, ignorerat hennes smärtor, men hon har varit en så glad och framåt hamster tills bara det senaste. Det förklarar troligtvis varför hon också aldrig gick upp i vikt hur vi än försökte göda henne. Och om jag har rätt har hon haft tumören sedan innan hon fyllde ett år.

Frida-Eleonora blev 1 år, 7 månader och 5 dagar gammal. Hon somnade in i min hand med nosen innanför min jacka medan jag bedyrande henne att jag älskade henne massvis, massvis, massvis. Usch nu gråter jag igen.

Hon var alldeles utmattat och orkade knappt streta emot när hon fick sprutan (även den i min hand) men jag är glad att jag var där och jag är glad att hon ville vara i min hand då hon de senaste dagarna varit så rädd för mig och ryggat. När hon fick sprutan trodde jag att hon skulle bita mig men jag stoppade min impuls att rycka ifrån handen och hon bet aldrig utan var en tuff flicka medan en jättelång sticka stoppades in i hennes kropp.

Hon tog lång tid innan hon somnade in men jag släppte henne inte förrän veterinären kom in igen och dödsförklarade henne. Det var inte förrän då som jag såg att hon hostat upp blod i min hand, det gjorde mig ledsen och orolig att hon inte somnade in stillsamt men det fanns aldrig tid att fråga veterinären eller sköterskan som också kom (de alternerade).

Jag tänkte alltid att det fanns mer tid, att jag hade tid att leka med henne senare eller släppa ut henne senare. Jag är så rädd att hon vantrivdes hos oss också avslutar jag hennes tid på jorden denna gång med att döda henne. Jag vantrivs med mig själv just nu för vem gav mig bestämmanderätt?

De frågade om vi ville avliva henne för hon skulle annars ändå dö inom någon dag men att det vore bättre att låta henne somna in. Det var ingen diskussion om hon hade ont eller om vi kunde ta hem henne så hon fick dö hemma i sitt eget spån och naturligt, det var bara förutsatt att hon kom dit för att dö. Varför?

Det känns som att jag lämnade djursjukhuset med fler frågor och en familjemedlem mindre än jag kom dit med. Och att sedan behöva gå ut bland de väntande igen och se en barnfamilj gjorde inte saken bättre, jag vill smita ut genom en dörr på baksidan och slippa behöva pull myself together. Det kändes kallt även om personalen verkade förstående (i alla fall sköterskan då veterinären inte gav mig ro eller tid att ställa frågor).

I dag känner jag mig som en mördare.

Frida-Eleonora (Ellie)
2008-08-04 till 2010-03-09

Om jag vetat detta skulle jag lagt mer tid på henne än vad jag gjort de senaste månaderna då jag varit upptagen med annat (annan) men det är lätt att komma upp med ursäkter och vara efterklok nu. Jag skulle brytt mig medan hon levde.

Ta hand om varandra!