Inlägg
Jag vet att Sverige är kulturkristet så våra helgdagar sammanfaller med de kristna högtiderna men ibland hade det varit skönt om det var möjligt att ta ut helgdagar på andra dagar också. Inte för att det hade hjälpt mig så mycket då jag 1. är arbetslös 2. inte officiell med min religions-status.
I år har jag kämpat med näbbar och klor för att hålla Yule fri. Det är möten hit och dit, jobbintervjuer att parera och andra livsgrejer som kommer i vägen. Känner mig rätt stressad över det hela.
Jag hade sedan tidigare markerat i kalendern att Yule så skulle jag inte boka in något alls, det skulle vara min dag att fira, hade till och med funderat på att gå på jullunch på ett ställe men just nu så är det så mycket som behöver göras att jag nästan är uppstressad över hur jag ens ska få ihop det eller om jag ens i slutändan kommer få ha min Yule-dag ifred som planerat.
I min perfekta värld så skulle jag vilja ha ledigt på de 8 sabbaterna, midsommar och jul. Då har jag täckt in hela mitt behov att helgdagar. Midsommar för att det sällan sammanfaller med Litha och jul för att jag gärna vill se familjen någon gång om året.
Men jag tänker att om vi hade varit ett riktigt sekulariserat samhälle så skulle helgdagar gå att flytta runt på beroende på den anställdes behov. Just nu är det ju fint om man är kristen eller kulturkristen men om man tror på något annat så får man helt enkelt trycka in det i sin vanliga vardag med jobb och familjeliv.
Håll tummarna för att jag får min Yule i år!
Visar inlägg med etikett Debatt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Debatt. Visa alla inlägg
onsdag 14 december 2016
tisdag 22 november 2016
Tankar om att tillmötesgå matpreferenser
Jag vet inte om det stämmer men det känns som att min generation är bättre på det här med att möta folks matpreferenser och allergier när det vankas middagsbjudningar. Hade i dag ett samtal med min pappa om att skicka över en lista på vad jag kan och inte kan äta, samt vilka märken av t.ex. glögg osv. som är veganskt och hans reaktion var liksom "Ja men du ska ju bara vara här så kort..." medan jag tyckte att om de köpte de veganska versionerna av sådant som vi alla kan äta av så kan jag äta det också i stället för att titta på när alla andra äter/dricker - han tyckte tillslut att jaja skicka över en lista så får vi se.
När jag bjudit folk på mat så har jag frågat efter allergier, vad folk inte äter osv. (även om det är en viss grönsak för att de inte klarar av smaken) för att kunna göra en middag som tilltalar alla och som alla kan äta. Jag tänker att om jag utgår ifrån att någon inte äter/dricker mjölkprodukter så får ALLA mat utan det, i stället för att göra något extra åt den personen - gör ju mitt liv lättare. Man behöver inte göra det svårare än det är, men det är att visa respekt när man försöker tillmötesgå folk.
För några år sedan dog min ingifta faster och det skulle bli begravning. Det skulle bjussas på mat och i en ruta kunde man skriva allergier och så vidare. Jag sade till pappa att han skulle skriva hasselnötter, äpplen, laktosintolerans samt att jag var vegetarian. Min pappas reaktion var att man kan ju inte tillmötesgå allas krav men efter en del tjafs skrev han in allt jag ville och trodde inte alls att de skulle gå mig till mötes (inte ens på allergierna!).
Så kom dagen och vi satte oss ned för att äta, de fick något köttigt som de fick gå fram att ta tillsammans med en potatisgratäng. Jag var osäker på om jag ens skulle få något. Men så kom köket ut med fyllda paprikor till mig, riktigt goda. En stund senare kom en person från köket till mig igen och berättade att jag också kunde äta av potatisgratängen då den var laktosfri. Min pappa var överraskad.
Min farmor satt bredvid mig och någon vid det andra bordet (vi var två långbord) frågade om min mat och farmor svarar att jag är vegetarian och personen som är 70+ svarar "Vegetarian jaha" och några andra nickar också som om det vore hur naturligt som helst. Kändes väldigt bra då kan jag säga.
Oftast dock när jag haft med äldre generationer att göra har det känts som att "varför ska vi tillmötesgå dig?" medan de yngre alltid varit noga med att kolla så att alla kan äta det som bjuds. Kanske inbillning från min sida eller beroende på ens kretsar man umgås i men om det är så, så känns det hoppfullt för framtiden.
När jag bjudit folk på mat så har jag frågat efter allergier, vad folk inte äter osv. (även om det är en viss grönsak för att de inte klarar av smaken) för att kunna göra en middag som tilltalar alla och som alla kan äta. Jag tänker att om jag utgår ifrån att någon inte äter/dricker mjölkprodukter så får ALLA mat utan det, i stället för att göra något extra åt den personen - gör ju mitt liv lättare. Man behöver inte göra det svårare än det är, men det är att visa respekt när man försöker tillmötesgå folk.
För några år sedan dog min ingifta faster och det skulle bli begravning. Det skulle bjussas på mat och i en ruta kunde man skriva allergier och så vidare. Jag sade till pappa att han skulle skriva hasselnötter, äpplen, laktosintolerans samt att jag var vegetarian. Min pappas reaktion var att man kan ju inte tillmötesgå allas krav men efter en del tjafs skrev han in allt jag ville och trodde inte alls att de skulle gå mig till mötes (inte ens på allergierna!).
Så kom dagen och vi satte oss ned för att äta, de fick något köttigt som de fick gå fram att ta tillsammans med en potatisgratäng. Jag var osäker på om jag ens skulle få något. Men så kom köket ut med fyllda paprikor till mig, riktigt goda. En stund senare kom en person från köket till mig igen och berättade att jag också kunde äta av potatisgratängen då den var laktosfri. Min pappa var överraskad.
Min farmor satt bredvid mig och någon vid det andra bordet (vi var två långbord) frågade om min mat och farmor svarar att jag är vegetarian och personen som är 70+ svarar "Vegetarian jaha" och några andra nickar också som om det vore hur naturligt som helst. Kändes väldigt bra då kan jag säga.
Oftast dock när jag haft med äldre generationer att göra har det känts som att "varför ska vi tillmötesgå dig?" medan de yngre alltid varit noga med att kolla så att alla kan äta det som bjuds. Kanske inbillning från min sida eller beroende på ens kretsar man umgås i men om det är så, så känns det hoppfullt för framtiden.
söndag 20 november 2016
Att aktivt välja sin tro - eller inte
Jag hade en vän för många, många år sedan när jag gick på gymnasiet som var kristen. Jag hade flera vänner som var det men jag själv var inte troende, vi accepterande varandras ståndpunkter. Just då var jag inte religiös av något slag utan mer agnostiker, religion och tro fascinerade mig.
I alla fall, den här vännen och jag började diskutera just religion en dag och jag frågade "Varför är du kristen?" och fick ett oväntat svar. Hen svarade "för min familj är det" och jag frågade samma fråga igen men med extra tryck på "du" och hen sade "för att hela min familj är det, vi har alltid varit det" och hen verkade nöjd med det svaret. Det var inte jag.
Jag sade ingenting men jag tyckte "Varför tänker du inte för dig själv?", troligtvis för att jag gått min egna väg på många principer gentemot min familj. För mig var det konstigt att tro något bara för att ens familj gör det. Därför har jag alltid bestämt att OM jag får barn ska de få vara med på de traditioner jag bygger upp men jag kommer inte tvinga dem att bli paganer, jag kommer inte tvinga dem att tro något alls utan visa dem att det finns massa olika religioner och tro, samt vad de har gemensamt (vilket är mycket).
Min mamma är kristen, inte på det sätt att hon går i kyrkan men hon firar kristna högtider, har julkrubba och Jesusbilder. Känns ibland som hon blivit mer religiös efter att jag flyttade hemifrån, hon vet dock att jag har en annan tro och vi båda respekterar varandra på den punkten. Min pappa är ateist through and through och vi pratar om religion i stort men aldrig vad jag själv tror på. Så jag gick min egna väg när jag blev pagan.
Jag läste på och funderade innan jag ens yttrade något. Fortfarande än i dag cirka 8 år efter att jag börjat fira de åtta sabbaterna kallar jag mig inte wiccan, jag har inte dedikerat mig heller, för det är ännu ett steg jag inte är redo att ta. Men, jag valde min tro med omsorg, jag tog ett aktivt beslut. För mig är det konstigt att folk inte gör det i politik och religion, att gå efter någon annan. Jag tyckte till och med det var konstigt att välja gymnasieutbildning efter någon annan, vilket flera klasskamrater gjorde.
--
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, det var mest en tanke som kom över mig som jag kände att jag behövde dela med andra. Jag hoppas att det i alla fall fått dig att fundera på frågan om aktivt och icke-aktivt val av tro.
I alla fall, den här vännen och jag började diskutera just religion en dag och jag frågade "Varför är du kristen?" och fick ett oväntat svar. Hen svarade "för min familj är det" och jag frågade samma fråga igen men med extra tryck på "du" och hen sade "för att hela min familj är det, vi har alltid varit det" och hen verkade nöjd med det svaret. Det var inte jag.
Jag sade ingenting men jag tyckte "Varför tänker du inte för dig själv?", troligtvis för att jag gått min egna väg på många principer gentemot min familj. För mig var det konstigt att tro något bara för att ens familj gör det. Därför har jag alltid bestämt att OM jag får barn ska de få vara med på de traditioner jag bygger upp men jag kommer inte tvinga dem att bli paganer, jag kommer inte tvinga dem att tro något alls utan visa dem att det finns massa olika religioner och tro, samt vad de har gemensamt (vilket är mycket).
Min mamma är kristen, inte på det sätt att hon går i kyrkan men hon firar kristna högtider, har julkrubba och Jesusbilder. Känns ibland som hon blivit mer religiös efter att jag flyttade hemifrån, hon vet dock att jag har en annan tro och vi båda respekterar varandra på den punkten. Min pappa är ateist through and through och vi pratar om religion i stort men aldrig vad jag själv tror på. Så jag gick min egna väg när jag blev pagan.
Jag läste på och funderade innan jag ens yttrade något. Fortfarande än i dag cirka 8 år efter att jag börjat fira de åtta sabbaterna kallar jag mig inte wiccan, jag har inte dedikerat mig heller, för det är ännu ett steg jag inte är redo att ta. Men, jag valde min tro med omsorg, jag tog ett aktivt beslut. För mig är det konstigt att folk inte gör det i politik och religion, att gå efter någon annan. Jag tyckte till och med det var konstigt att välja gymnasieutbildning efter någon annan, vilket flera klasskamrater gjorde.
--
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, det var mest en tanke som kom över mig som jag kände att jag behövde dela med andra. Jag hoppas att det i alla fall fått dig att fundera på frågan om aktivt och icke-aktivt val av tro.
fredag 23 september 2016
Öppenhet om sin tro
Jag har funderat en del av och till på det här med att vara öppen med sin tro. Själv är jag inte det, min mamma vet om att jag inte delar hennes kristna tro, pappa bryr sig inte det minsta religion och vi har inte diskuterat om jag ens tror och med vänner diskuterar jag religion som fenomen men inte vad jag själv tror på.
Jag har vänner som öppna om sin religion, men oftast är de kristna eller muslimer. De vänner som har avvikande tro, som inte tillhör en av de fem stora säger ingenting. Jag vet t.ex. när det är kristna och muslimska högtider* för mitt fb-flöde överröses med inlägg om det.
Ibland skulle jag också vilja vara lika öppen om min tro men jag är rädd att speciellt mina kristna vänner inte skulle förstå och skulle ta avstånd från mig. I stället brukar jag lite enkelt säga "Glad höstdagjämning" om Mabon då det är mer neutralt men ändå inte helt konstigt då det ändå är lite speciell dag som är markerad i almenackor.
När jag pratar om religion och öppenhet så säger alltid mina vänner att det ska vara självklart att alla ska få vara öppna med sin tro och accepteras men jag har ofta sett motsatsen när någon, som inte tillhör en stor religion, är det. Varför ska ens tro bara accepteras om tillräckligt många delar den?
Jag är därför tyst om min tro. När det är högtid firar jag utan dunder och brak på sociala media som de runt om mig gör på sina högtider. Jag går under radarn. Det enda mina vänner vet är att jag inte är kristen, som verkar vara vad folk antar att jag är, det är ingen som frågat om jag är muslim eller jude till exempel utan det är alltid kristendomen jag får säga att jag inte tror på och då förutsätter de flesta att jag helt enkelt är ateist. Jag säger ingenting och ingen frågar något mer.
Hur gör du med din tro? Är du öppen?
*Jag väljer dessa religioner då det är majoritet bland mina troende vänner och som därför märks mest.
Jag har vänner som öppna om sin religion, men oftast är de kristna eller muslimer. De vänner som har avvikande tro, som inte tillhör en av de fem stora säger ingenting. Jag vet t.ex. när det är kristna och muslimska högtider* för mitt fb-flöde överröses med inlägg om det.
Ibland skulle jag också vilja vara lika öppen om min tro men jag är rädd att speciellt mina kristna vänner inte skulle förstå och skulle ta avstånd från mig. I stället brukar jag lite enkelt säga "Glad höstdagjämning" om Mabon då det är mer neutralt men ändå inte helt konstigt då det ändå är lite speciell dag som är markerad i almenackor.
När jag pratar om religion och öppenhet så säger alltid mina vänner att det ska vara självklart att alla ska få vara öppna med sin tro och accepteras men jag har ofta sett motsatsen när någon, som inte tillhör en stor religion, är det. Varför ska ens tro bara accepteras om tillräckligt många delar den?
Jag är därför tyst om min tro. När det är högtid firar jag utan dunder och brak på sociala media som de runt om mig gör på sina högtider. Jag går under radarn. Det enda mina vänner vet är att jag inte är kristen, som verkar vara vad folk antar att jag är, det är ingen som frågat om jag är muslim eller jude till exempel utan det är alltid kristendomen jag får säga att jag inte tror på och då förutsätter de flesta att jag helt enkelt är ateist. Jag säger ingenting och ingen frågar något mer.
Hur gör du med din tro? Är du öppen?
*Jag väljer dessa religioner då det är majoritet bland mina troende vänner och som därför märks mest.
onsdag 21 september 2016
Att bli vegan är svårt
De flesta inom veganvärlden jag pratat med har alltid sagt det är piece of cake att vara vegan, att övergången är enkel och att man ska fokusera på att man inte låter djur lida. Jag får ärligt säga att nej det är inte så enkelt.
[DISCLAIMER: Detta är mina egna tankar och representerar inte alla veganer/vegetarianer och jag lägger ingen åsikt på hur andra väljer att leva sitt liv och vad de äter oavsett om det är vegetabiliskt eller kött.]
Det känns som att hälften av allting jag brukar inhandla innehåller smör, ägg, mjölk osv. i all oändlighet och E-nummer ska vi inte ens börja på, det är ett djävulskap i sig. Tog mig bland annat flera månader att få tillbaka information från ICA om deras grytbaser innehåller animalier eller inte då ETT av deras E-nummer kunde vara från animaliskt eller vegetabiliskt urpsprung. Som tur var fick jag till slut veta att det var vegetabiliskt.
Jag känner mig mer avskärmad i mina val än förut. Vegan innebär så mycket mer än kost, det är en livsstil, en livvstil som jag trodde jag var någorlunda nära. Jag använder inte schampo, hudprodukter osv. som är djurtestade, jag använder inte skinn och läder... men så är de där små ingredienserna som kan komma från djur eller att lim i skorna är djurbaserat. Det känns som att gå en uppförsbacke!
Vissa saker fuskar jag med, t.ex. köper jag en 100g chokladkaka varje vecka för 5 kr med mjölkpulver, vasslepulver och gräddpulver. Jag borde inte men det är det godiset jag unnat mig i evigheter och det är svårt att sluta med det, speciellt för att köpa en finchokladkaka för 5 gånger pengarna.
Jag saknar även cheddarchipsen (tacos) samt Quorns filéer i mina "kycklinggrytor" men det är ju små saker i det stora loppet. Det är saker jag klarar mig utan.
Jag vill fokusera på djuren, på miljön men det är svårt. Att inte äta kött är mycket enklare än att inte äta mjölkprodukter då det inte är lika lätt att se problemet även om de båda är kopplade till död. Ägg har jag hållit mig undan i många år (förutom ett tag år 2013) förutom om de var gömda i kakor, fuskkött osv. och nu när jag försöker vara mer strikt inser jag hur ofta ägg finns med som bindningsmedel i olika produkter.
Nu tycker ni troligtvis "Ja men var inte vegan dårå?" och ja, det vore den enkla vägen men varför göra det lätt för sig?
Min resa började med att utesluta ägg (förutom de gömda) då jag inte ville stötta den helt absurda industrin, därefter uteslut jag allt barnkött (lamm, kalv osv.) och därefter har det bara blivit mer och mer tills där jag är nu. Jag vill inte vara del av lidande.
Jag har varit demivegetarian från 2008 till 2011, lakto-ovo-vegetarian 2011-2016 och nu är jag i en övergångsperiod igen. Jag är inte en av dem som kan byta över natt, jag är som en lök som man skalar av lager för lager.
Jag tror att med tiden blir det enklare, speciellt då mer och mer produkter för just veganer utvecklas men jag kommer trots det sakna mina cocktailkorvar i jul (har dock mailat Hälsans kök om att göra dem veganska) samt mina goda "kycklinggrytor" nu i höst. Och tills att jag lärt mig mer om innehåll och vilka ingredienser att undvika så kommer det kännas krångligt men så är det alltid när man lär sig nytt.
Vi får se hur krånglig julen kommer bli eller om jag faktiskt kommer backa på flera punkter precis som jag gjorde år 2011 då jag var i gränslandet mellan demi och lakto-ovo. Oavsett vet jag att jag kommer vara den jobbige jäveln när jag hälsar på mina föräldrar i jul.
)O(
[DISCLAIMER: Detta är mina egna tankar och representerar inte alla veganer/vegetarianer och jag lägger ingen åsikt på hur andra väljer att leva sitt liv och vad de äter oavsett om det är vegetabiliskt eller kött.]
Det känns som att hälften av allting jag brukar inhandla innehåller smör, ägg, mjölk osv. i all oändlighet och E-nummer ska vi inte ens börja på, det är ett djävulskap i sig. Tog mig bland annat flera månader att få tillbaka information från ICA om deras grytbaser innehåller animalier eller inte då ETT av deras E-nummer kunde vara från animaliskt eller vegetabiliskt urpsprung. Som tur var fick jag till slut veta att det var vegetabiliskt.
Jag känner mig mer avskärmad i mina val än förut. Vegan innebär så mycket mer än kost, det är en livsstil, en livvstil som jag trodde jag var någorlunda nära. Jag använder inte schampo, hudprodukter osv. som är djurtestade, jag använder inte skinn och läder... men så är de där små ingredienserna som kan komma från djur eller att lim i skorna är djurbaserat. Det känns som att gå en uppförsbacke!
Vissa saker fuskar jag med, t.ex. köper jag en 100g chokladkaka varje vecka för 5 kr med mjölkpulver, vasslepulver och gräddpulver. Jag borde inte men det är det godiset jag unnat mig i evigheter och det är svårt att sluta med det, speciellt för att köpa en finchokladkaka för 5 gånger pengarna.
Jag saknar även cheddarchipsen (tacos) samt Quorns filéer i mina "kycklinggrytor" men det är ju små saker i det stora loppet. Det är saker jag klarar mig utan.
Jag vill fokusera på djuren, på miljön men det är svårt. Att inte äta kött är mycket enklare än att inte äta mjölkprodukter då det inte är lika lätt att se problemet även om de båda är kopplade till död. Ägg har jag hållit mig undan i många år (förutom ett tag år 2013) förutom om de var gömda i kakor, fuskkött osv. och nu när jag försöker vara mer strikt inser jag hur ofta ägg finns med som bindningsmedel i olika produkter.
Nu tycker ni troligtvis "Ja men var inte vegan dårå?" och ja, det vore den enkla vägen men varför göra det lätt för sig?
Min resa började med att utesluta ägg (förutom de gömda) då jag inte ville stötta den helt absurda industrin, därefter uteslut jag allt barnkött (lamm, kalv osv.) och därefter har det bara blivit mer och mer tills där jag är nu. Jag vill inte vara del av lidande.
Jag har varit demivegetarian från 2008 till 2011, lakto-ovo-vegetarian 2011-2016 och nu är jag i en övergångsperiod igen. Jag är inte en av dem som kan byta över natt, jag är som en lök som man skalar av lager för lager.
Jag tror att med tiden blir det enklare, speciellt då mer och mer produkter för just veganer utvecklas men jag kommer trots det sakna mina cocktailkorvar i jul (har dock mailat Hälsans kök om att göra dem veganska) samt mina goda "kycklinggrytor" nu i höst. Och tills att jag lärt mig mer om innehåll och vilka ingredienser att undvika så kommer det kännas krångligt men så är det alltid när man lär sig nytt.
Vi får se hur krånglig julen kommer bli eller om jag faktiskt kommer backa på flera punkter precis som jag gjorde år 2011 då jag var i gränslandet mellan demi och lakto-ovo. Oavsett vet jag att jag kommer vara den jobbige jäveln när jag hälsar på mina föräldrar i jul.
)O(
söndag 17 januari 2016
Det här med plast
Först av allt, long time no see! Ska försöka bli lite bättre på att infinna mig här. I dag hade jag tänkt skriva om problemet med plast.
Jag har som mål 2016 att dra ned på plast i mitt liv men har redan insett hur svårt det är. Om jag går till typ Lindex, H&M osv. så stoppar de alltid ned mina varor i plastpåsar utan att fråga om jag inte typ bara köpt ett nagellack. När jag handlar frukt stoppar jag ned det i plastpåsar, när jag köper mat så kommer de ofta i plastförpackningar. Jag slänger mina sopor i plastpåsar!
Jag förstår definitivt varför vi har så stora problem med att det finns plast i haven som gör att vår havvarelser dör för att de tror det är mat, att våra fåglar tror det är mat... men jag vet inte heller hur vi kommer bort från vårt plast-samhälle, vad vi kan använda i stället?
De frysprodukter jag köper som kommer i kartong stör mig alltid då de är otympliga men rent krasst är de ju bättre för miljön även om det blir mer krångligt med mitt tetris i frysen. Då jag inte kan göra så mycket för de saker som kommer i plastförpackningar så hamnar mitt fokus på plastpåsar.
Jag är dock en riktig fegis så jag vet inte hur jag ska kunna säga till när jag är på t.ex. H&M att jag inte vill ha det i en plastpåse, hur man sådär enkelt slevar upp en tygpåse i stället. Har ni något förslag?
Jag har sedan länge slutat med plastpåsar på typ ICA i alla fall, jag tar alltid med mig två tygpåsar och packar dem fulla med mat. Om du inte redan gör det så rekommenderar jag detta varmt, finns massa coola tygpåsar att få tag på bl.a. har pocketshop fina tygpåsar med Kafka, Astrid Lindgren osv. och online, bl.a. på etsy.com finns massvis av olika stilar.
Jag har för mig det är något land som faktiskt har lag på att man som kund inte ska få plastpåse när man handlar men jag minns inte vilket, jag tror det är en ypperlig idé. Folk säger att de då kommer glömma ta med tygpåse men jag menar, om du minns all annan skit du har med dig i din väska så kan det ju inte vara så svårt att lägga till tygpåse (lägg alltid tillbaka den i väskan efter användning är ett hett tips eller häng den på dörren).
Är plast något du tänker på? Har du försökt få ned din konsumtion?
Jag har som mål 2016 att dra ned på plast i mitt liv men har redan insett hur svårt det är. Om jag går till typ Lindex, H&M osv. så stoppar de alltid ned mina varor i plastpåsar utan att fråga om jag inte typ bara köpt ett nagellack. När jag handlar frukt stoppar jag ned det i plastpåsar, när jag köper mat så kommer de ofta i plastförpackningar. Jag slänger mina sopor i plastpåsar!
Jag förstår definitivt varför vi har så stora problem med att det finns plast i haven som gör att vår havvarelser dör för att de tror det är mat, att våra fåglar tror det är mat... men jag vet inte heller hur vi kommer bort från vårt plast-samhälle, vad vi kan använda i stället?
De frysprodukter jag köper som kommer i kartong stör mig alltid då de är otympliga men rent krasst är de ju bättre för miljön även om det blir mer krångligt med mitt tetris i frysen. Då jag inte kan göra så mycket för de saker som kommer i plastförpackningar så hamnar mitt fokus på plastpåsar.
Jag är dock en riktig fegis så jag vet inte hur jag ska kunna säga till när jag är på t.ex. H&M att jag inte vill ha det i en plastpåse, hur man sådär enkelt slevar upp en tygpåse i stället. Har ni något förslag?
Jag har sedan länge slutat med plastpåsar på typ ICA i alla fall, jag tar alltid med mig två tygpåsar och packar dem fulla med mat. Om du inte redan gör det så rekommenderar jag detta varmt, finns massa coola tygpåsar att få tag på bl.a. har pocketshop fina tygpåsar med Kafka, Astrid Lindgren osv. och online, bl.a. på etsy.com finns massvis av olika stilar.
Jag har för mig det är något land som faktiskt har lag på att man som kund inte ska få plastpåse när man handlar men jag minns inte vilket, jag tror det är en ypperlig idé. Folk säger att de då kommer glömma ta med tygpåse men jag menar, om du minns all annan skit du har med dig i din väska så kan det ju inte vara så svårt att lägga till tygpåse (lägg alltid tillbaka den i väskan efter användning är ett hett tips eller häng den på dörren).
Är plast något du tänker på? Har du försökt få ned din konsumtion?
tisdag 19 november 2013
Det gödslas med tungmetaller i Sverige
Läste precis en artikel om att bönder får typ 36 000 kr för att gödsla med slammet som blir över från reningsverken. Med tanke på hur lite bönder får betalt för sina grödor så förvånar det mig inte ifall många hakat på detta men det är ju avskyvärt. I slammet finns allt från p-piller, tungmetaller, antibiotika, sömnmedel och hormonstörande produkter.
Det måste bli ett stopp på det här nu, det är ju inte okej.
Läs mer här.
Det måste bli ett stopp på det här nu, det är ju inte okej.
Vadå inga hälsorisker? I'm sorry men Anders Finnsson måste vara tappad bakom en vagn, jag menar till och med vanliga bananer har kemikalier i själva fruktköttet efter besprutning, vad lär inte svenska grödor som blivit gödslade med tungmetaller, sjukdomar och mediciner ha?"Varför tycker Svenskt Vatten att det är bra att lägga avfall som innehåller tungmetaller, miljögifter och läkemedelsrester på åkrar där det ska odlas mat?– Det är bra så länge det inte finns några hälsorisker och så länge nyttan överväger, säger Anders Finnsson, ansvarig för avlopp hos Svenskt Vatten."
Läs mer här.
tisdag 20 augusti 2013
I dag har vi använt upp jordens resurser
I dag har vi redan använt upp årets naturresurser. Det låter inte så farligt med tanke på att de flesta bara tittar ut och kan se att det visst finns grödor, natur och bensin i bilarna MEN jordens budget för i år är slut.
Global Footprint Network skriver:
Och det är ju helt galet! När ska vi lära oss att ta hand om naturen? 1993 var Overshoot Day den 21 oktober och 2003 var det 22 september, nu 2013 är det 20 augusti. Ser du trenden? Låt oss hoppas att 2023 så är inte årets resurser förbrukade i juli utan att vi vänt läget.
Så när började det här med att vi tog mer av naturens resurser än jorden hann producera? Jo, i mitten av 1970-talet. Så under cirka 40 år har vi tagit mer av naturen än den hinner producera. Det är skrämmande vad mycket förstörelse vi gjort på så kort tid.
Att tänka på här är att det är cirka 20% av världens befolkning som har 80% av alla tillgångar. Om fler utvecklingsländer börjar leva i slit och släng-samhället som västvärlden gjort i alla år så kommer jorden troligtvis gå under.
Källor:
Global Footprint Network
Aftonbladet
Global Footprint Network skriver:
August 20 is Earth Overshoot Day 2013, marking the date when humanity exhausted nature’s budget for the year. We are now operating in overdraft. For the rest of the year, we will maintain our ecological deficit by drawing down local resource stocks and accumulating carbon dioxide in the atmosphere.
Och det är ju helt galet! När ska vi lära oss att ta hand om naturen? 1993 var Overshoot Day den 21 oktober och 2003 var det 22 september, nu 2013 är det 20 augusti. Ser du trenden? Låt oss hoppas att 2023 så är inte årets resurser förbrukade i juli utan att vi vänt läget.
Så när började det här med att vi tog mer av naturens resurser än jorden hann producera? Jo, i mitten av 1970-talet. Så under cirka 40 år har vi tagit mer av naturen än den hinner producera. Det är skrämmande vad mycket förstörelse vi gjort på så kort tid.
Att tänka på här är att det är cirka 20% av världens befolkning som har 80% av alla tillgångar. Om fler utvecklingsländer börjar leva i slit och släng-samhället som västvärlden gjort i alla år så kommer jorden troligtvis gå under.
Källor:
Global Footprint Network
Aftonbladet
lördag 21 april 2012
Hotad och knuffad för en 22-kronorsresa
I veckan så filmades en kvinna som hölls fast och knuffades av biljettkontrollanter från Västtrafik då de sade att hon inte betalat för sin resa. Dock hade hon faktiskt stämplat sin resa, men de påstod att hon gjorde det 'försent', alltså att hon klev upp från sitt säte och stämplade när hon såg dem. Hon nekar till detta och säger att hon klev på precis innan.
Kontrollanterna påpekar även att man ska stämpla direkt när man kliver på, vilket därmed innebär att hon gjort fel oavsett om hon gjort det för att hon såg dem eller för att hon gått in och därefter letat upp sitt kort. Vad innebär det? Att vi alla ska stå med våra kort i högsta hugg eller klamra oss fast vid mobilerna som om de vore livbojar? Jag menar, vi alla har klivit på en spårvagn och därefter letat upp vårt kort eller mobil, i alla fall jag (väskor är ibland för djupa för sitt eget bästa). Den enda information jag fått är att du ska kunna visa upp giltigt färdbevis när de frågar.
En enkelbiljett inom Göteborg kostar 22 kr för en vuxen. Kvinnan ifråga hade ett kort, men för sakens skull så kan vi utgå från priset på en enkelbiljett.
Videon är nästan 15 minuter och 10 utav dessa står spårvagnen fast i Brunnsparken i väntan på polis.* Med andra ord lär andra spårvagnar fastnat bakom samt gjort att flera passagerare inte kunde ta sig dit de ville. Jag förutsätter också kallt att det är morgon eftersom kvinnan ska till jobbet, så inte nog med att de stannar en spårvagn i 10 minuter (istället för att gå ut och invänta polis), de gör det under morgonruschen! Och för vad? För 22 futtiga kronor som kvinnan ändå redan betalat. Att hon betalat säger hon om och om igen till kontrollanterna i filmen.
Notan för samhället blev nog dessutom större än vad hennes resa var värd eftersom en spårvagn hölls upp, andra spårvagnar och resenärer blev påverkade och polis blev tillkallad. Rent ekonomiskt kan jag inte se det värt det. Varför ens bråka om saken när kvinnan ändå betalat? Jag anser att om en person betalar (även om det är försent) så ska hen inte åka fast, Västtrafik har fått sina pengar och hen har gjort rätt för sig, vad är problemet?
Jo, visst, personen kanske alltid reser utan att betala och i längden blir 22 kr ganska mycket, men om hen verkligen gör så lär ju kontrollanterna haffa personen någon annan gång, förhoppningsvis med mer respekt än vad dessa kontrollanter visade kvinnan i filmen. Tänk om hon hade varit gravid? Men oavsett så är det inte så det ska gå till oavsett om hon betalat försent eller inte alls.
Det positiva ur händelsen dock är reaktionen från medpassagerarna som håller med kvinnan och tycker att kontrollanterna beter sig dåligt, en (kan ha varit fler) till och med ringer polis! Oftast brukar man säga att storstadsmänniskor är så avtrubbade att inget berör dem, varken våldtäkt eller mord på öppen gata, men här står de upp för kvinnan och engagerar sig! BRA! Sådana här människor får mig att tro på godheten i andra människor.
Jag hoppas innerligt att om något liknande händer igen vare sig det är i Göteborg igen, Stockholm eller en håla någonstans på landsbygden så kommer de närvarande att sätta ned foten och säga att det inte är rätt. Bäst vore om en sådan här incident inte hände igen (men vi vet att det troligtvis kommer göra det). Enade vi stå, söndrade vi falla.
* Oklart på grund av vem. Maria Björner-Brauer på Västtrafik påpekar i SVT:s artikel att de så småningom tillkallar polis (som regelvärket säger att de ska göra vid brott) men det enda jag märker i videon är att en passagerare ringer polisen och att någon (vet inte om det är förare eller kontrollant) berättar att de stannar vagnen eftersom polis är på väg.
Källor:
Videon, SVT Västnytt, Västtrafik, Ajour och GP
Kontrollanterna påpekar även att man ska stämpla direkt när man kliver på, vilket därmed innebär att hon gjort fel oavsett om hon gjort det för att hon såg dem eller för att hon gått in och därefter letat upp sitt kort. Vad innebär det? Att vi alla ska stå med våra kort i högsta hugg eller klamra oss fast vid mobilerna som om de vore livbojar? Jag menar, vi alla har klivit på en spårvagn och därefter letat upp vårt kort eller mobil, i alla fall jag (väskor är ibland för djupa för sitt eget bästa). Den enda information jag fått är att du ska kunna visa upp giltigt färdbevis när de frågar.
En enkelbiljett inom Göteborg kostar 22 kr för en vuxen. Kvinnan ifråga hade ett kort, men för sakens skull så kan vi utgå från priset på en enkelbiljett.
Videon är nästan 15 minuter och 10 utav dessa står spårvagnen fast i Brunnsparken i väntan på polis.* Med andra ord lär andra spårvagnar fastnat bakom samt gjort att flera passagerare inte kunde ta sig dit de ville. Jag förutsätter också kallt att det är morgon eftersom kvinnan ska till jobbet, så inte nog med att de stannar en spårvagn i 10 minuter (istället för att gå ut och invänta polis), de gör det under morgonruschen! Och för vad? För 22 futtiga kronor som kvinnan ändå redan betalat. Att hon betalat säger hon om och om igen till kontrollanterna i filmen.
Notan för samhället blev nog dessutom större än vad hennes resa var värd eftersom en spårvagn hölls upp, andra spårvagnar och resenärer blev påverkade och polis blev tillkallad. Rent ekonomiskt kan jag inte se det värt det. Varför ens bråka om saken när kvinnan ändå betalat? Jag anser att om en person betalar (även om det är försent) så ska hen inte åka fast, Västtrafik har fått sina pengar och hen har gjort rätt för sig, vad är problemet?
Jo, visst, personen kanske alltid reser utan att betala och i längden blir 22 kr ganska mycket, men om hen verkligen gör så lär ju kontrollanterna haffa personen någon annan gång, förhoppningsvis med mer respekt än vad dessa kontrollanter visade kvinnan i filmen. Tänk om hon hade varit gravid? Men oavsett så är det inte så det ska gå till oavsett om hon betalat försent eller inte alls.
Det positiva ur händelsen dock är reaktionen från medpassagerarna som håller med kvinnan och tycker att kontrollanterna beter sig dåligt, en (kan ha varit fler) till och med ringer polis! Oftast brukar man säga att storstadsmänniskor är så avtrubbade att inget berör dem, varken våldtäkt eller mord på öppen gata, men här står de upp för kvinnan och engagerar sig! BRA! Sådana här människor får mig att tro på godheten i andra människor.
Jag hoppas innerligt att om något liknande händer igen vare sig det är i Göteborg igen, Stockholm eller en håla någonstans på landsbygden så kommer de närvarande att sätta ned foten och säga att det inte är rätt. Bäst vore om en sådan här incident inte hände igen (men vi vet att det troligtvis kommer göra det). Enade vi stå, söndrade vi falla.
* Oklart på grund av vem. Maria Björner-Brauer på Västtrafik påpekar i SVT:s artikel att de så småningom tillkallar polis (som regelvärket säger att de ska göra vid brott) men det enda jag märker i videon är att en passagerare ringer polisen och att någon (vet inte om det är förare eller kontrollant) berättar att de stannar vagnen eftersom polis är på väg.
Källor:
Videon, SVT Västnytt, Västtrafik, Ajour och GP
måndag 28 november 2011
Pretty av Katie Makkai
Jag försvinner iväg ett litet tag, men jag lovar att mitt inlägg om Samhain antingen kommer upp innan eller efter min resa. Under tiden, lyssna på klippet eller läs nedan. Det är värt att begrunda.
Och du... Du är underbar och unik - perfekt - precis som du är. Du har oändliga möjligheter och världar inom dig. Du kan göra vad du vill om du vill. Du kan nå stjärnor om du tror på dig själv. Du är så mycket mer än ditt yttre, du är stark och du har möjligheten att skapa och bestämma över ditt liv hur du vill. Kom ihåg det under dina mörka stunder.
Transkript, dikten:
When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.
“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother.
“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!
“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy.
But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.
Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”
All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”
And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me.
This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.
About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable.
This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.
“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”
Och du... Du är underbar och unik - perfekt - precis som du är. Du har oändliga möjligheter och världar inom dig. Du kan göra vad du vill om du vill. Du kan nå stjärnor om du tror på dig själv. Du är så mycket mer än ditt yttre, du är stark och du har möjligheten att skapa och bestämma över ditt liv hur du vill. Kom ihåg det under dina mörka stunder.
Transkript, dikten:
When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.
“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother.
“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!
“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy.
But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.
Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”
All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”
And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me.
This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.
About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable.
This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.
“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”
fredag 21 oktober 2011
Förtjänar någon dödsstraff?
Jag har varit i många diskussioner och debatter de senaste åren, speciellt det senaste året, om just dödsstraff och straff i allmänhet. Som helhjärtad Amnesty-sympatisör (endast sms-aktivist eftersom jag inte har råd att vara medlem) har jag alltid ansett att dödsstraff är fel i 10 fall av 10, det brukar oftast ge suckar och 'men åh vad du ska vara så jävla liberal!'.
Själv anser jag inte att jag är liberal, jag anser att jag är värnare av liv - det spelar ingen roll vilket. Min senaste diskussion var frågan om Gadaffi och att även han, precis som bin Laden och Saddam, dödades. Vännen jag diskuterade med sade att vissa personer förtjänar inte att leva och att Gadaffi tillhör dem på grund av allt han gjort. Det i sig låter vettigt MEN hur blir det ett straff?
Gadaffi har fått leva ett flådigt liv i lyx och sedan skjuts han till döds och kan därmed slippa lidande. Jag skulle hellre tycka att det vore bättre att sätta honom i ett fängelse där han kan ruttna bort resten av sitt liv - det vore rättvisa. Gadaffi skulle troligtvis avskytt varje sekund där eftersom nu syftar jag inte på ett fängelse med tv och 3-rättersmiddag utan ett helt vanligt fängelse där de raidar ditt rum då och då efter saker du inte borde ha eller tar bort dina privilegier eller slänger in dig i isoleringen om du inte sköter dig.
Sedan tycker inte jag att det är okej att vika ut någons lik på framsidorna av löpsedlar och tidningar, om jag vill se Gadaffis lik så ska jag få det men jag ska inte behöva se det ligga där uppsvullet och blodigt när jag står i mysbyxor i ICA-kön för att köpa juice och toa-papper.
Jag kan dock förstå glädjen att bli av med en diktator men sedan då? Nu har det ju bara börjat, se hur Irak fortfarande kämpar och hur Obama nu en gång för alla säger att Amerikanska soldater ska lämna landet innan året är slut - men är Irak verkligen återuppbyggt? Jag vet inte. Hur kommer det gå för Libyen? Jag vet inte.
Det jag vet är att världen denna gång behövde se ett lik och denna gång kunde tidningarna ge oss det så de gjorde det - med råge MEN jag tycker ändå inte att ett öga för ett öga är rätt. Staten kan aldrig justifiera ett mord på en annan person med att den mördat andra.
Själv anser jag inte att jag är liberal, jag anser att jag är värnare av liv - det spelar ingen roll vilket. Min senaste diskussion var frågan om Gadaffi och att även han, precis som bin Laden och Saddam, dödades. Vännen jag diskuterade med sade att vissa personer förtjänar inte att leva och att Gadaffi tillhör dem på grund av allt han gjort. Det i sig låter vettigt MEN hur blir det ett straff?
Gadaffi har fått leva ett flådigt liv i lyx och sedan skjuts han till döds och kan därmed slippa lidande. Jag skulle hellre tycka att det vore bättre att sätta honom i ett fängelse där han kan ruttna bort resten av sitt liv - det vore rättvisa. Gadaffi skulle troligtvis avskytt varje sekund där eftersom nu syftar jag inte på ett fängelse med tv och 3-rättersmiddag utan ett helt vanligt fängelse där de raidar ditt rum då och då efter saker du inte borde ha eller tar bort dina privilegier eller slänger in dig i isoleringen om du inte sköter dig.
Sedan tycker inte jag att det är okej att vika ut någons lik på framsidorna av löpsedlar och tidningar, om jag vill se Gadaffis lik så ska jag få det men jag ska inte behöva se det ligga där uppsvullet och blodigt när jag står i mysbyxor i ICA-kön för att köpa juice och toa-papper.
Jag kan dock förstå glädjen att bli av med en diktator men sedan då? Nu har det ju bara börjat, se hur Irak fortfarande kämpar och hur Obama nu en gång för alla säger att Amerikanska soldater ska lämna landet innan året är slut - men är Irak verkligen återuppbyggt? Jag vet inte. Hur kommer det gå för Libyen? Jag vet inte.
Det jag vet är att världen denna gång behövde se ett lik och denna gång kunde tidningarna ge oss det så de gjorde det - med råge MEN jag tycker ändå inte att ett öga för ett öga är rätt. Staten kan aldrig justifiera ett mord på en annan person med att den mördat andra.
söndag 21 augusti 2011
Kulturkristen eko-pagan med wiccanska influenser, går det?
För ett tag sedan satt jag och min sambo på Sibylla med varsin sleten och geggig vegburgare i näven när jag började fundera på det här med religion. Jag yttrade för miljonte gången frasen "Jag är en kulturkristen eko-pagan med wiccanska influenser" och min sambo sade att det lät som ett blogginlägg på G. Han hade rätt men det tog någon vecka eller två innan jag fick för mig att nu sätta mig här och skriva detta, så ha tålamod då det kan riskera att bli ett litet trevande subjektivt inlägg med många lösa trådar.
När jag var 15 år ville jag inte konfirmera mig eftersom jag inte var säker på om jag trodde på Gud och på grund av andra skäl än just det så konfirmerades jag aldrig, även om jag skulle blivit kallad året efter. De glömde av och jag tänkte inte påminna någon. Jag saknar dock känslan av att ha nått en milstolpe i livet, det är i alla fall så som jag ser på det, och presenterna (om jag ska vara ärlig alltså).
Likaså är jag fortfarande med i svenska kyrkan, inte för att jag är troende utan för att det är en del av mig vilket är rätt konstigt eftersom min familj aldrig gått i kyrkan (förutom vid begravningar, bröllop och dop) eller varit nämvärt religiösa (även om min mor tror på Jesus och Gud). Jag är inte med på grund av tron utan på något luddigt jag ännu inte riktigt kunna sätta fingret på.
Jag firar också fortfarande jul (men inte påsk). Mest för att ha en tid på året då jag verkligen träffar mina föräldrar eftersom det inte sker så ofta nu när jag bor så långt bort. Jag skulle dock önska att Yule (Midvinterafton) fick en större betydelse i mitt hjärta och att det vore just Yule jag längtar till. Jag vill kunna fira Yule med mina eventuella framtida barn och inte jul.
Jo, jag vet att de i dagens samhälle praktiskt taget är detsamma och att det nästan bara är semantik och tanke bakom som är annorlunda. Det är ändå Yule som jag vill längta till och planera inför. Jag dekorerar och firar Yule här hemma dock så julfirandet är endast hemma hos föräldrar. Den dag jag slutar fira hemma hos dem antar jag att fokus kommer skiftas. Jag hoppas och önskar dock att de vill komma hem till mig på Yule.
Eko-pagan är mest för att mycket i min tro handlar om just Gudinnan som Moder Jord och jag vill att hon ska må bra. Jag har därför lagt till eko som en konstant påminnelse (precis som eko, den andra betydelsen) om att ta hand om mig, andra och naturen (Moder Jord). Även om jag inte alltid handlar ekologiska råvaror så försöker jag ha så naturliga och ekologiska skönhetsprodukter som det är möjligt eftersom det går ut i vattnet och in i huden. Ekologiskt handlar också om kretslopp; om det jag ger och får tillbaka, lite som "The wiccan rede".
Wiccanska influenser är för att jag inte har dedikerat mig Gudinnan och Guden ännu och därmed inte vill kalla mig wiccan (även om många troligtvis skulle göra det ändå och det får ni om ni vill) men samtidigt firar de wiccanska högtiderna, har ett altare och har ett ganska starkt wiccanskt perspektiv på min tro.
När jag var 15 år ville jag inte konfirmera mig eftersom jag inte var säker på om jag trodde på Gud och på grund av andra skäl än just det så konfirmerades jag aldrig, även om jag skulle blivit kallad året efter. De glömde av och jag tänkte inte påminna någon. Jag saknar dock känslan av att ha nått en milstolpe i livet, det är i alla fall så som jag ser på det, och presenterna (om jag ska vara ärlig alltså).
Likaså är jag fortfarande med i svenska kyrkan, inte för att jag är troende utan för att det är en del av mig vilket är rätt konstigt eftersom min familj aldrig gått i kyrkan (förutom vid begravningar, bröllop och dop) eller varit nämvärt religiösa (även om min mor tror på Jesus och Gud). Jag är inte med på grund av tron utan på något luddigt jag ännu inte riktigt kunna sätta fingret på.
Jag firar också fortfarande jul (men inte påsk). Mest för att ha en tid på året då jag verkligen träffar mina föräldrar eftersom det inte sker så ofta nu när jag bor så långt bort. Jag skulle dock önska att Yule (Midvinterafton) fick en större betydelse i mitt hjärta och att det vore just Yule jag längtar till. Jag vill kunna fira Yule med mina eventuella framtida barn och inte jul.
Jo, jag vet att de i dagens samhälle praktiskt taget är detsamma och att det nästan bara är semantik och tanke bakom som är annorlunda. Det är ändå Yule som jag vill längta till och planera inför. Jag dekorerar och firar Yule här hemma dock så julfirandet är endast hemma hos föräldrar. Den dag jag slutar fira hemma hos dem antar jag att fokus kommer skiftas. Jag hoppas och önskar dock att de vill komma hem till mig på Yule.
Kulturkristen eko-pagan med wiccanska influenser
Kulturkristen innebär att jag är uppvuxen med kristna värderingar, traditioner och kultur som än lever kvar. Jag är inte så dum så att jag inte inser likheterna mellan nästan alla religioner, har till och med en bok om saken med godbitarna som liknar varandra ur de 5 största religionerna. Jag tänker dock fortfarande kalla mig kulturkristen för det är och kanske förblir en del av den jag är, i alla fall den jag var.Wiccanska influenser är för att jag inte har dedikerat mig Gudinnan och Guden ännu och därmed inte vill kalla mig wiccan (även om många troligtvis skulle göra det ändå och det får ni om ni vill) men samtidigt firar de wiccanska högtiderna, har ett altare och har ett ganska starkt wiccanskt perspektiv på min tro.
fredag 12 augusti 2011
Diskussion kring: Sex, leva i celibat och vänta tills efter bröllopet?
Jag läste precis en artikel och en drös kommentarer på paganska/wiccanska about.com vid namn FAQ: Pagans and "Purity" som jag gärna vill diskutera med er. Grunden i den är om såkallade purity-rings (löftesringar) som kristna ungdomar använder i USA samt frågan om att göra ett aktivt val som pagan att inte ha sex (oavsett om man är oskuld eller inte).
Det var många i kommentarerna som hade åsikter om dessa ringar och hur de skadar mer än gör nytta. Flera ansåg att valet att inte ha sex är personligt och inte kopplat till religion alls men om man verkligen vill det som pagan så kan man läsa på om de gudinnor som kräver sådant från sina troende (ex. Vesta och Artemis) och därmed göra ett personligt löfte till den gudinnan. Vissa ansåg att sex är ett sakrament.
Jag tyckte det var en intressant diskussion eftersom en del sade att det ger mer fokus på det spirituella, själv får jag nog säga att jag inte hade mer fokus under de tonår/tider jag inte haft sex.
En kommentar som stod ut mer än de andra för mig var av signaturen BethanyElsbet:
Det var så vackert, speciellt givandet av löftesringen som han fortfarande bär, det blir en sådan stark symbolik i detta. Själv hade jag inte sex förrän några månader in i mitt första förhållande då jag var 17 år och även om min första gång inte var vidare bra (underdrift) så ångrar jag inte att jag gjorde det med en person som jag då litade på och älskade väldigt mycket. Vi var ihop ganska länge till innan vi gick skilda vägar.
Om man som person vill fokusera sina energier eller tillbe en viss gudinnan som avkräver celibat-löfte då får man läsa på och väga för eller emot på detta och därmed ta ett beslut med alla fakta i handen istället för att rusa in i något på grund av "alla andra" som i USA gällande dessa ringar. Även om paganistiska religioner är i sig ganska sexuella (kitteln och athamen samt hur Gudinnan och Guden befruktar universum och jorden) så anser jag att det är helt upp till utövaren om denne vill koppla sitt val till sin tro - ingenting är omöjligt.
Så länge som en person inte skadar sig själv eller andra så anser jag att denne får ha sex, leva i celibat eller inte offra (vad fel det låter!) sin oskuld förrän den är handfäst (gift). Själv har jag valt att inte avge några löften och jag har haft sex innan äktenskap (är inte ens gift) och därmed har jag inte väntat tills efter bröllopet.
Hur går dina tankar kring sex, leva celibat och vänta tills efter bröllopet? Hur har du gjort?
)O(
Det var många i kommentarerna som hade åsikter om dessa ringar och hur de skadar mer än gör nytta. Flera ansåg att valet att inte ha sex är personligt och inte kopplat till religion alls men om man verkligen vill det som pagan så kan man läsa på om de gudinnor som kräver sådant från sina troende (ex. Vesta och Artemis) och därmed göra ett personligt löfte till den gudinnan. Vissa ansåg att sex är ett sakrament.
Jag tyckte det var en intressant diskussion eftersom en del sade att det ger mer fokus på det spirituella, själv får jag nog säga att jag inte hade mer fokus under de tonår/tider jag inte haft sex.
En kommentar som stod ut mer än de andra för mig var av signaturen BethanyElsbet:
***sighs*** I have been in your shoes! I attended a missionary church during my early teen years, where they stressed abstinence greatly. I was given a purity ring by one of the youth leaders to “help me through high school”. Even as a Wiccan, I was hiding in the broom closet, I accepted the Purity Ring because it was a PROMISE TO MYSELF. I made an agreement to myself and Spirit that I would wait until the time was right FOR ME. When I did lose my virginity at age 16, it was to a guy I truly loved. That ring was a constant reminder of keeping a level head. After we consumated our relationship, I gave him the ring. He still wears it around his neck on a chain today. And yes, we are still in love with eachother. We plan on marrying after college. You can find the one you love when you are young, and a purity ring can help remind you of making a positive choice. ~Blessed Be~
Det var så vackert, speciellt givandet av löftesringen som han fortfarande bär, det blir en sådan stark symbolik i detta. Själv hade jag inte sex förrän några månader in i mitt första förhållande då jag var 17 år och även om min första gång inte var vidare bra (underdrift) så ångrar jag inte att jag gjorde det med en person som jag då litade på och älskade väldigt mycket. Vi var ihop ganska länge till innan vi gick skilda vägar.
Min åsikt
Jag anser inte att man ska påtvinga någon att leva i celibat eller inte förlora oskulden utan det är helt upp till personen själv att veta vad den mår bra utav. Dessutom att använda ordet pure (ren) i frågan om att inte ha sex förstör då det innebär att man är impure (oren) om man har sex (eller till och med blir våldtagen). Purity (renhet) har med mer än det kroppsliga att göra.Om man som person vill fokusera sina energier eller tillbe en viss gudinnan som avkräver celibat-löfte då får man läsa på och väga för eller emot på detta och därmed ta ett beslut med alla fakta i handen istället för att rusa in i något på grund av "alla andra" som i USA gällande dessa ringar. Även om paganistiska religioner är i sig ganska sexuella (kitteln och athamen samt hur Gudinnan och Guden befruktar universum och jorden) så anser jag att det är helt upp till utövaren om denne vill koppla sitt val till sin tro - ingenting är omöjligt.
Så länge som en person inte skadar sig själv eller andra så anser jag att denne får ha sex, leva i celibat eller inte offra (vad fel det låter!) sin oskuld förrän den är handfäst (gift). Själv har jag valt att inte avge några löften och jag har haft sex innan äktenskap (är inte ens gift) och därmed har jag inte väntat tills efter bröllopet.
Hur går dina tankar kring sex, leva celibat och vänta tills efter bröllopet? Hur har du gjort?
)O(
fredag 29 juli 2011
Wicca
Jag började året både det vanliga (1 jan) och det wiccanska (1 nov) med beslutsamhet att förankra mig mer i min tro och övertygelse, att komma närmare Gudinnan och Guden. I början tog universitetet upp all min tid men jag har under sommardagarna inte tagit till vara på tiden jag fått.
I dag frågade en vän om wicca och jag berättade om The Wiccan Rede ("An Ye Harm None, Do What Ye Will") samt letade upp den långa versionen som jag sedan länge har länkat här på bloggen. Jag läste själv igenom den och kände en sådan saknad efter Gudinnan och Guden, ett stort tomrum inombords. När jag läste texten så kändes det så rätt så perfekt även om jag i mångt och mycket aldrig till punkt och pricka följt vad som står där. Det var ändå en tröst.
Ibland tror jag att det blir så "vetenskapligt kring wicca", som om man är en upptäckresare, i alla fall om man är solitär. Om man är kristen, muslim och så vidare har man en bok med specifika texter som man kan få tröst och råd ifrån, något som man delar med massvis med andra. Inom wicca är praktiskt taget Scott Cunninghams bok Wicca ekvivalenten till dessa böcker. Jag saknar sagorna och dikterna, det förtrollande istället för 'gör si, gör så'. Det är nog därför som jag tycker om sagodelarna i boken Circle Round: Raising Children in Goddess Traditions eftersom där finns kittet, det som är mer än rörelserna, orden och de rätta ritualteknikerna eller stenarna.
På ett sätt tror jag avsaknaden av detta har fått mig att komma bort ifrån tron lite, likaså det faktum att jag aldrig hinner infinna mig på forumet Svenska wicca (även om jag verkligen vill). Jag har fortfarande inte glömt kontakten med naturen och energierna som finns där, bara för ett tag sedan kände jag mig dragen till ett träd och kunde känna energierna där i när jag rörde vid det, likaså promenaden i sommarregn som jag gjorde för bara ett litet tag sedan.
Om någon har en bok som handlar mer om det mystiska och sagor och myter så dela gärna med er, tills dess tänker jag skriva ut The Wiccan Rede och sätta upp vid mitt altare.
I dag frågade en vän om wicca och jag berättade om The Wiccan Rede ("An Ye Harm None, Do What Ye Will") samt letade upp den långa versionen som jag sedan länge har länkat här på bloggen. Jag läste själv igenom den och kände en sådan saknad efter Gudinnan och Guden, ett stort tomrum inombords. När jag läste texten så kändes det så rätt så perfekt även om jag i mångt och mycket aldrig till punkt och pricka följt vad som står där. Det var ändå en tröst.
Ibland tror jag att det blir så "vetenskapligt kring wicca", som om man är en upptäckresare, i alla fall om man är solitär. Om man är kristen, muslim och så vidare har man en bok med specifika texter som man kan få tröst och råd ifrån, något som man delar med massvis med andra. Inom wicca är praktiskt taget Scott Cunninghams bok Wicca ekvivalenten till dessa böcker. Jag saknar sagorna och dikterna, det förtrollande istället för 'gör si, gör så'. Det är nog därför som jag tycker om sagodelarna i boken Circle Round: Raising Children in Goddess Traditions eftersom där finns kittet, det som är mer än rörelserna, orden och de rätta ritualteknikerna eller stenarna.
På ett sätt tror jag avsaknaden av detta har fått mig att komma bort ifrån tron lite, likaså det faktum att jag aldrig hinner infinna mig på forumet Svenska wicca (även om jag verkligen vill). Jag har fortfarande inte glömt kontakten med naturen och energierna som finns där, bara för ett tag sedan kände jag mig dragen till ett träd och kunde känna energierna där i när jag rörde vid det, likaså promenaden i sommarregn som jag gjorde för bara ett litet tag sedan.
Om någon har en bok som handlar mer om det mystiska och sagor och myter så dela gärna med er, tills dess tänker jag skriva ut The Wiccan Rede och sätta upp vid mitt altare.
lördag 7 maj 2011
Upprop: Skäms Egmont! Sluta begränsa våra barn!
Namninsamling >>här<<
Egmont kärnan har nu kommit ut med två nya tidningar för barn. Det kunde vara bra där om det inte vore för vad de innehåller och hur de riktas. Tjej-tidningen Emma pitchas med orden: ”sprallig, aktiverande, kul tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.”
medan pojk-tidningen Goal Junior pitchas såhär: ”cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder med spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.”
Två tidningar som riktar sig till två skilda kön även om Egmont säger att alla får läsa dem. Jag kan inte säga att de ger det intrycket.
Och så orden tillsammans med dem:
cool, spännande fakta och bilder om superstjärnorna [...] på ett fräckt och explosivt sätt, fotbollstokiga killar
versus
sprallig, pysslig och tjejig [...] fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
Redan där sätter vi en stereotyp på hur bägge könen ska vara och inte hur de kanske är. Varför är till exempel inte Goal Junior killig (grabbig) eftersom Emma är tjejig? Och varför "på ett charmigt och glatt sätt"? Det får mig att tänka på indoktrinerade robotar med ett stort leende eller nickedockor. Varför måste tjejer alltid peppas till att vara små rara tysta solsken medan pojkar får vara busiga och stolliga? Det går inte ihop för mig och än mindre kan jag förstå att man tar med Eric Saade och riktar det som för äldre tjejer, alltså som "söta Eric Saade" när jag inte ser detsamma i den andra tidningen, till exempel "söta Marie Serneholt". Likaså verkar det på utsidan som att tjej-tidningen är mer varierad (som en vanlig tjej-tidning så som Frida) än den fotbollsinriktade pojk-tidningen (nisch-tidning), det valet förstår jag inte heller.
De säger att de utgår från målgruppen, ja, men målgruppen har ju redan blivit indoktrinerade redan på dagis med att Lisa har en söt tröja och Johan har en cool tröja. Dock vill jag passa på att hylla min gamla tidningskompis: KP (Kamratposten), den riktade sig till båda könen på ett lyckat och neutralt sätt utan att utesluta någon. Varför har KP försvunnit ifrån debatten? KP är Sveriges största tidning för barn och det om något borde ju säga de på Egmont något (fast å andra sidan, den kommer ju från ett rivaliserande förlag).
Det känns som att vi står och trampar i två läger i Sverige, det ena är 1. låt alla vara som de vill och 2. tjejer ska vara tjejer och killar ska vara killar. Inte för så länge sedan drogs det upp diskussioner kring barnkläder och att de inte behöver vara könsstereotypiska eller delas upp i affären. Sverige drar åt två olika håll. Barnen ska vara mångfacetterade medan oss äldre ska gå i böljande blommiga feminina klänningar medan männen ska ha snygg rock och skjorta. Missförstå mig inte, jag tycker om att klä mig feminint ibland med söta klänningar men jag tycker också om att gå runt i mysbyxor och en t-shirt. Det sägs att kläderna gör personen, men lika sant är det att miljön gör personen.
När jag pluggade en kurs för något år sedan så var det en man som kom och pratade om just könsroller. Han tog upp det där om att vi använder olika ord för pojkar och flickor. Pojkar är coola, fräcka, starka medan flickor är duktiga, söta, fina. Redan i våra ord sätter vi vår prägel på könen. Tyvärr kommer jag inte ihåg resten av det han sade, men anteckningarna ligger och samlar damm någonstans. Dessa saker kommer från vänner till föräldrarna, tidningar, förskolelärare, dagislärare, lärare i allmänhet, läkare, media, filmer och framförallt föräldrarna själva.
Jag själv reagerade till exempel när jag såg en reklam om filmen Tingeling där hon kikar på sin rumpa på en spegelyta på ett rundat föremål (klocka?) vilket gjorde den större och hon reagerar med att tycka att hon har en stor och tjock rumpa. Kul grej men inte lika kul när man ser denna smala Tingeling titta in i en spegel och se detsamma som tjejer i alla åldrar världen över ser varje dag på grund av sin anorexi och bulimi. För mig kändes det som att fel signaler skickas när en smal älva tycker att hon ser tjock ut - även om det är på skoj.
Vi måste börja fundera på hur vårt samhälle ska se ut och vad vi vill lära ut till våra barn. Med anledning vad jag skrivit ovan har jag valt att skriva på uppropet som flera kända personer skrivit på >> här <<
Egmont kärnan har nu kommit ut med två nya tidningar för barn. Det kunde vara bra där om det inte vore för vad de innehåller och hur de riktas. Tjej-tidningen Emma pitchas med orden: ”sprallig, aktiverande, kul tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.”
medan pojk-tidningen Goal Junior pitchas såhär: ”cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder med spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.”
Två tidningar som riktar sig till två skilda kön även om Egmont säger att alla får läsa dem. Jag kan inte säga att de ger det intrycket.
cool, spännande fakta och bilder om superstjärnorna [...] på ett fräckt och explosivt sätt, fotbollstokiga killar
versus
sprallig, pysslig och tjejig [...] fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
Redan där sätter vi en stereotyp på hur bägge könen ska vara och inte hur de kanske är. Varför är till exempel inte Goal Junior killig (grabbig) eftersom Emma är tjejig? Och varför "på ett charmigt och glatt sätt"? Det får mig att tänka på indoktrinerade robotar med ett stort leende eller nickedockor. Varför måste tjejer alltid peppas till att vara små rara tysta solsken medan pojkar får vara busiga och stolliga? Det går inte ihop för mig och än mindre kan jag förstå att man tar med Eric Saade och riktar det som för äldre tjejer, alltså som "söta Eric Saade" när jag inte ser detsamma i den andra tidningen, till exempel "söta Marie Serneholt". Likaså verkar det på utsidan som att tjej-tidningen är mer varierad (som en vanlig tjej-tidning så som Frida) än den fotbollsinriktade pojk-tidningen (nisch-tidning), det valet förstår jag inte heller.
De säger att de utgår från målgruppen, ja, men målgruppen har ju redan blivit indoktrinerade redan på dagis med att Lisa har en söt tröja och Johan har en cool tröja. Dock vill jag passa på att hylla min gamla tidningskompis: KP (Kamratposten), den riktade sig till båda könen på ett lyckat och neutralt sätt utan att utesluta någon. Varför har KP försvunnit ifrån debatten? KP är Sveriges största tidning för barn och det om något borde ju säga de på Egmont något (fast å andra sidan, den kommer ju från ett rivaliserande förlag).
Det känns som att vi står och trampar i två läger i Sverige, det ena är 1. låt alla vara som de vill och 2. tjejer ska vara tjejer och killar ska vara killar. Inte för så länge sedan drogs det upp diskussioner kring barnkläder och att de inte behöver vara könsstereotypiska eller delas upp i affären. Sverige drar åt två olika håll. Barnen ska vara mångfacetterade medan oss äldre ska gå i böljande blommiga feminina klänningar medan männen ska ha snygg rock och skjorta. Missförstå mig inte, jag tycker om att klä mig feminint ibland med söta klänningar men jag tycker också om att gå runt i mysbyxor och en t-shirt. Det sägs att kläderna gör personen, men lika sant är det att miljön gör personen.
När jag pluggade en kurs för något år sedan så var det en man som kom och pratade om just könsroller. Han tog upp det där om att vi använder olika ord för pojkar och flickor. Pojkar är coola, fräcka, starka medan flickor är duktiga, söta, fina. Redan i våra ord sätter vi vår prägel på könen. Tyvärr kommer jag inte ihåg resten av det han sade, men anteckningarna ligger och samlar damm någonstans. Dessa saker kommer från vänner till föräldrarna, tidningar, förskolelärare, dagislärare, lärare i allmänhet, läkare, media, filmer och framförallt föräldrarna själva.
Jag själv reagerade till exempel när jag såg en reklam om filmen Tingeling där hon kikar på sin rumpa på en spegelyta på ett rundat föremål (klocka?) vilket gjorde den större och hon reagerar med att tycka att hon har en stor och tjock rumpa. Kul grej men inte lika kul när man ser denna smala Tingeling titta in i en spegel och se detsamma som tjejer i alla åldrar världen över ser varje dag på grund av sin anorexi och bulimi. För mig kändes det som att fel signaler skickas när en smal älva tycker att hon ser tjock ut - även om det är på skoj.
Vi måste börja fundera på hur vårt samhälle ska se ut och vad vi vill lära ut till våra barn. Med anledning vad jag skrivit ovan har jag valt att skriva på uppropet som flera kända personer skrivit på >> här <<
lördag 24 juli 2010
Höst
När jag började på det här inlägget, alltså kom på rubriken, så ville jag först skriva Herr Höst där efter Herr och Fru Höst. Jag insåg rätt snabbt att jag var könssterotypisk och ett barn av min tid på ett negativt sätt. Där efter tänkte jag skriva Herr och Herr, Fru och Fru samt Herr och Fru Höst men nöjde mig tillslut med ordet Höst.
Att det ska ligga så mycket bakom en rubrik är nästan löjligt, speciellt när min hjärna tickade vidare och gnällde om att varför måste just Herr stå före Fru? Alltihop blev ett enda virrvarr bara för att jag ville skriva om en upplevelse eller rättare sagt en känsla som jag hade ungefär i början av denna vecka. Fånigt, eller hur?
--
Det jag tänkte skriva om var att nu har Höst dragit över Skåne. Redan i måndags kunde jag känna undertonerna av höstlukten i luften och i vindarna. Jag vände mig då till min sambo och sade att hösten är här. Han nickade. I dag vaknade jag upp av att det kom kylig luft ifrån det öppna fönstret i sovrummet som har hållits öppet igenom hela värmeböljan. Jag hade rätt, Höst är här. Jag kan inte låta bli att le lite grann.
Jag har alltid dessa fåniga tankar om hur hösten ska vara, ungefär som en romantisk film som utspelar sig i New York City. Jag går runt i basker, snygg matchande vinterjacka, härliga stickade tröjor och strumpbyxor med någon chic kjol och väl sittande stövlar. Jag sitter på ett café och dricker varm choklad med vänner. Jag går i parken medan löven faller ned och träden ändrar till sprakande färger. Än har inte dessa romantiska drömmar om hösten infriat sig. På ett sätt känns det som att jag alltid missar hösten, som att den kommer medan jag är fullt uppe i allting annat; pluggar, och försvinner innan jag hunnit titta upp igen.
Men vad den här hösten än har i sitt sköte så är den här nu, hur varmt det än blir igen och jag ser fram emot att använda mina farmorskängor.
Hur känner du? Känner du hösten?
Att det ska ligga så mycket bakom en rubrik är nästan löjligt, speciellt när min hjärna tickade vidare och gnällde om att varför måste just Herr stå före Fru? Alltihop blev ett enda virrvarr bara för att jag ville skriva om en upplevelse eller rättare sagt en känsla som jag hade ungefär i början av denna vecka. Fånigt, eller hur?
--
Det jag tänkte skriva om var att nu har Höst dragit över Skåne. Redan i måndags kunde jag känna undertonerna av höstlukten i luften och i vindarna. Jag vände mig då till min sambo och sade att hösten är här. Han nickade. I dag vaknade jag upp av att det kom kylig luft ifrån det öppna fönstret i sovrummet som har hållits öppet igenom hela värmeböljan. Jag hade rätt, Höst är här. Jag kan inte låta bli att le lite grann.
Jag har alltid dessa fåniga tankar om hur hösten ska vara, ungefär som en romantisk film som utspelar sig i New York City. Jag går runt i basker, snygg matchande vinterjacka, härliga stickade tröjor och strumpbyxor med någon chic kjol och väl sittande stövlar. Jag sitter på ett café och dricker varm choklad med vänner. Jag går i parken medan löven faller ned och träden ändrar till sprakande färger. Än har inte dessa romantiska drömmar om hösten infriat sig. På ett sätt känns det som att jag alltid missar hösten, som att den kommer medan jag är fullt uppe i allting annat; pluggar, och försvinner innan jag hunnit titta upp igen.
Men vad den här hösten än har i sitt sköte så är den här nu, hur varmt det än blir igen och jag ser fram emot att använda mina farmorskängor.
Hur känner du? Känner du hösten?
söndag 23 augusti 2009
Du skall icke tvätta på en söndag
Där jag bor nu kan man inte tvätta på söndagar, alla andra dagar i veckan fungerar finfint men just denna dag är strömmen avslagen så även om jag vill kan jag inte. Varför just söndag? Har det något med att det är veckans sista lediga dag innan arbetsveckan eller för bara lite lugn och ro?
Troligtvis inte. Det är inte förrän nu på senare år som vi i Sverige har valt att putta söndag till veckans sista dag, exempelvis anser amerikaner fortfarande att veckan börjar med söndagen. Det har inte heller något med att vara vänlig mot bakfulla individer, då skulle nog dagen helst lagts på en lördag.
Jag tror att den enda anledningen till att tvättfri söndag fortfarande finns i en del bostadshus är att det förr var veckans vilodag. I kristen bemärkelse nu då och inte att det var folks enda lediga dag då de jobbade sex dagar i veckan. Men varför kan vi inte använda oss av den islamska vilodagen - fredag, eller den judiska - lördag, i stället? Speciellt i det område jag bor nu där de kristna* utgör en minoritet mot muslimerna. Varför är vi fortfarande kulturkristna när så få av landets invånare är aktiva kristna?
Eller, för att vara lite paganistiskt revolutionär, säga att alla dagar är tvätt-dagar så får folk bestämma själva när de vill utöva sin(a) vilodag(ar). Fast, det kanske vore lite väl anarkistiskt?
* även sådana som bara är kristna på pappret är inräknade
Troligtvis inte. Det är inte förrän nu på senare år som vi i Sverige har valt att putta söndag till veckans sista dag, exempelvis anser amerikaner fortfarande att veckan börjar med söndagen. Det har inte heller något med att vara vänlig mot bakfulla individer, då skulle nog dagen helst lagts på en lördag.
Jag tror att den enda anledningen till att tvättfri söndag fortfarande finns i en del bostadshus är att det förr var veckans vilodag. I kristen bemärkelse nu då och inte att det var folks enda lediga dag då de jobbade sex dagar i veckan. Men varför kan vi inte använda oss av den islamska vilodagen - fredag, eller den judiska - lördag, i stället? Speciellt i det område jag bor nu där de kristna* utgör en minoritet mot muslimerna. Varför är vi fortfarande kulturkristna när så få av landets invånare är aktiva kristna?
Eller, för att vara lite paganistiskt revolutionär, säga att alla dagar är tvätt-dagar så får folk bestämma själva när de vill utöva sin(a) vilodag(ar). Fast, det kanske vore lite väl anarkistiskt?
* även sådana som bara är kristna på pappret är inräknade
fredag 24 juli 2009
Vem fan bryr sig om tuttar hit och dit...
...där emot kan vi snacka fullfrontal.
Läste precis ett blogginlägg med tillhörande kommentarer och insåg där hur naiva flera föräldrar är. Inte att de är naiva i sin tro att deras döttrar inte flashat brösten på nätet utan i sin tro att ta bort dator på rummet eller hålla stenkoll vart deras döttrar surfar ska hindra döttrarna från att faktiskt göra det.
Jag växte upp utan internet i hemmet (vilket för vissa föräldrar verkar vara ett alternativ till att hindra nakenscener av deras barn på nätet) men tyvärr, det är det inte. Från att jag fick bättre tillgång, i och med gymnasiets datorer i biblioteket, så fastnade jag i url-världen.
Varje dag jag slutade innan 16.00 då biblioteket stängde, förutom fredagar då det var 15.00, satt jag framför en biblioteksdator och pratade med folk på msn, helgon.net (nuvarande helgon.se), hogwarts och andra ställen. Jag fick sedermera bättre tillgång till internet hos min första pojkvän och där efter också hos min pappa och andra pojkvän.
Inte en enda gång under denna tid hade jag internet hemma hos mamma som var min officiella bostad men inte hindrade det mig (dock visade jag mig inte naken). Samma sak som när mammas väninnan berättade att hon sett sin 10-årige son på msn en dag och hon sagt till honom att innan han fick vara där skulle de ha ett snack.
Mitt svar på det var att om han skrev med vänner på msn har han troligtvis haft det ett tag då personerna på online-listan inte finns där utan lite effort. Jag skaffade exempelvis msn när jag var 10 år hemma hos en kompis med internet utan mina föräldrars vetskap. Mina föräldrar förstod nog 6 år senare att jag chattade på ett ställe som hette msn.
Dagens tonårsföräldrar är naiva när de tror att de kan beskydda barnen genom att gå igenom vad de gjort på datorn eller hålla koll på deras bilddagböcker. Jag säger inte att det är omöjligt men jag säger att så länge det är lite klyftor och what not är det inte ett problem, i alla fall inte om man klarar av att släppa ut sin fullsminkade tonåring med åtsittande kläder och djupa urringningar till skolan.
Problemet för mig är när man kollar in exempelvis bilddagboken och ser tjejer som visar upp hela kroppen naken framifrån (a.ka. full frontal). Att ta av sig alla kläderna och gå och handla eller till skolan, det gör man oftast inte. Att lägga upp nakenbilder, det gör ju alla...
Där efter, vilket jag har egen erfarenhet av, verkar tjejerna chockade över att någon de inte känner sett deras nakenbild och kommenterat! Många tjejer jag kommenterar bilder av får nästan hjärtsnörp när de inser att inte bara deras vänner kan se bilderna,* vilket aldrig är fallet på internet. Allt finns tillgängligt även efter att du raderat det.
Ett par tuttar hit eller dit där emot gör mig ingenting, speciellt inte om de är beklädda med bh/bikini/tröja, då det är som att gå utanför dörren irl. Men jag anmäler alltid nakenbilder (om de inte är tagna med artistisk tanke eller är på ett passande community).
Där emot kan jag med säkerhet säga att jag själv aldrig flashat brösten eller gjort full frontal - men jag har lagt ut nakenbilder utan mina föräldrars vetskap.
* även om de faktiskt vet att det är så då de har en publik sida. Det brukar inte heller hindra dem från att fortsätta.
Läste precis ett blogginlägg med tillhörande kommentarer och insåg där hur naiva flera föräldrar är. Inte att de är naiva i sin tro att deras döttrar inte flashat brösten på nätet utan i sin tro att ta bort dator på rummet eller hålla stenkoll vart deras döttrar surfar ska hindra döttrarna från att faktiskt göra det.
Jag växte upp utan internet i hemmet (vilket för vissa föräldrar verkar vara ett alternativ till att hindra nakenscener av deras barn på nätet) men tyvärr, det är det inte. Från att jag fick bättre tillgång, i och med gymnasiets datorer i biblioteket, så fastnade jag i url-världen.
Varje dag jag slutade innan 16.00 då biblioteket stängde, förutom fredagar då det var 15.00, satt jag framför en biblioteksdator och pratade med folk på msn, helgon.net (nuvarande helgon.se), hogwarts och andra ställen. Jag fick sedermera bättre tillgång till internet hos min första pojkvän och där efter också hos min pappa och andra pojkvän.
Inte en enda gång under denna tid hade jag internet hemma hos mamma som var min officiella bostad men inte hindrade det mig (dock visade jag mig inte naken). Samma sak som när mammas väninnan berättade att hon sett sin 10-årige son på msn en dag och hon sagt till honom att innan han fick vara där skulle de ha ett snack.
Mitt svar på det var att om han skrev med vänner på msn har han troligtvis haft det ett tag då personerna på online-listan inte finns där utan lite effort. Jag skaffade exempelvis msn när jag var 10 år hemma hos en kompis med internet utan mina föräldrars vetskap. Mina föräldrar förstod nog 6 år senare att jag chattade på ett ställe som hette msn.
Dagens tonårsföräldrar är naiva när de tror att de kan beskydda barnen genom att gå igenom vad de gjort på datorn eller hålla koll på deras bilddagböcker. Jag säger inte att det är omöjligt men jag säger att så länge det är lite klyftor och what not är det inte ett problem, i alla fall inte om man klarar av att släppa ut sin fullsminkade tonåring med åtsittande kläder och djupa urringningar till skolan.
Problemet för mig är när man kollar in exempelvis bilddagboken och ser tjejer som visar upp hela kroppen naken framifrån (a.ka. full frontal). Att ta av sig alla kläderna och gå och handla eller till skolan, det gör man oftast inte. Att lägga upp nakenbilder, det gör ju alla...
Där efter, vilket jag har egen erfarenhet av, verkar tjejerna chockade över att någon de inte känner sett deras nakenbild och kommenterat! Många tjejer jag kommenterar bilder av får nästan hjärtsnörp när de inser att inte bara deras vänner kan se bilderna,* vilket aldrig är fallet på internet. Allt finns tillgängligt även efter att du raderat det.
Ett par tuttar hit eller dit där emot gör mig ingenting, speciellt inte om de är beklädda med bh/bikini/tröja, då det är som att gå utanför dörren irl. Men jag anmäler alltid nakenbilder (om de inte är tagna med artistisk tanke eller är på ett passande community).
Där emot kan jag med säkerhet säga att jag själv aldrig flashat brösten eller gjort full frontal - men jag har lagt ut nakenbilder utan mina föräldrars vetskap.
* även om de faktiskt vet att det är så då de har en publik sida. Det brukar inte heller hindra dem från att fortsätta.
onsdag 15 juli 2009
Rättvisans väktare, kom
Lagar som är uppåt väggarna fel gör mig alltid ledsen, speciellt när det är en morallag som inte har en förankring i vårt moderna samhälle eller exempelvis IPRED, FRA och deras vänner. Tänk att inte kunna prata positivt om:
Jag förstår inte hur man kan tro att något kan bli bra för att man sätter en lag mot det. Visst, vissa av ovanstående ämnen kan jag förstå men det är också oftast god ton att inte berätta att man lemlästade grannen i går. Där emot anser jag det inte fel att diskutera en splatterfilm eller för all del serien Dexter (han är seriemördare) i positiva ordalag vilket denna lag också sätter sig emot, kommer det i så fall inte finnas reklam för CSI, Dexter, Bones, Cold case, Morden i Midsomer och så vidare? Kommer de ens kunna visa sådana serier?
Det är alltid lätt att klubba en lag men att inte tänka på konsekvenserna verkar vara ännu lättare ibland (se IPRED och FRA som exempel). Och sedan det viktiga, vart går gränsen? Är fan, helvete, sjutton också, djävlar, falukorv, idiot och fittjävel svordomar allihop? När har man gått emot lagen och när har man inte gjort det? Är sex med en av samma kön okej men inte att man säger att man haft det och att det var förjävla skönt?
Jag hoppas bara att lagen i Litauen försvinner lika snabbt som den kom men också att den inte sprider sig till fler länder för det vore i så fall en mörk framtid för oss alla. Human Rights Watch kallar händelsen för ett brott mot mänskliga rättigheter och det kommer så förbli även om alla länder i världen skulle implementera denna morallag.
Homo- och bisexuella samt polygama relationer. I ett sidodokument talas om "icketraditionell sexuell läggning" i allmänhet.
Fysiskt eller psykiskt våld, visning av döda och lemlästade människor.
Spel, dobbel, lotterier.
Hypnos och "det paranormala".
Svordomar och annat ovårdat språk.
Dåliga mat-, hygien- och motionsvanor.
Jag förstår inte hur man kan tro att något kan bli bra för att man sätter en lag mot det. Visst, vissa av ovanstående ämnen kan jag förstå men det är också oftast god ton att inte berätta att man lemlästade grannen i går. Där emot anser jag det inte fel att diskutera en splatterfilm eller för all del serien Dexter (han är seriemördare) i positiva ordalag vilket denna lag också sätter sig emot, kommer det i så fall inte finnas reklam för CSI, Dexter, Bones, Cold case, Morden i Midsomer och så vidare? Kommer de ens kunna visa sådana serier?
Det är alltid lätt att klubba en lag men att inte tänka på konsekvenserna verkar vara ännu lättare ibland (se IPRED och FRA som exempel). Och sedan det viktiga, vart går gränsen? Är fan, helvete, sjutton också, djävlar, falukorv, idiot och fittjävel svordomar allihop? När har man gått emot lagen och när har man inte gjort det? Är sex med en av samma kön okej men inte att man säger att man haft det och att det var förjävla skönt?
Jag hoppas bara att lagen i Litauen försvinner lika snabbt som den kom men också att den inte sprider sig till fler länder för det vore i så fall en mörk framtid för oss alla. Human Rights Watch kallar händelsen för ett brott mot mänskliga rättigheter och det kommer så förbli även om alla länder i världen skulle implementera denna morallag.
onsdag 18 februari 2009
Godispåse, del II
Jag fick svar och jag gav kommentaren:
"Ett förhållande där bara den ene lever i ett öppet förhållande och agerar därefter är inte ett öppet förhållande; om den andre tror att det är ett traditionellt förhållande så är den andre Otrogen, rätt och slätt."Sargoth menar också i sitt svar att det krävs ett aktivt beslut för att bli ett förhållande som faller utanför normen. Själv anser jag det lite udda om två personer skulle sätta sig ned och besluta att de ska leta upp fler personer som kan ingå i deras förhållande. Det låter mer som att ta ett aktivt beslut för att ragga upp någon för en trekant.
Ja, självklart det är helt rätt. Det ska fortfarande finnas vetskap om den andres sexuella preferenser, men personen behöver inte be om tillåtelse att utöva detta. Personen kan i fråga endast säga att den är si eller så sexuellt/amoröst och den andre kan få välja mellan att stanna eller gå.
Jag anser inte att den andre ger sin partner tillåtelse i ett polygamt förhållande (som kan antingen vara att flera är partners, en har flera partners vid sidan av som är antingen tillfälliga eller där på heltid).
Där emot anser jag att man kan om man är ensam i ett monoförhållande be den andre om lov att vara med en annan antingen på grund av öppet förhållande eller rentav polygamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)