Namnlösa gudomligheter

I mitt inlägg den 31 maj om tråkigt och vackert väder så kallade jag Guden för Fader Himmel. Anna kommenterade inlägget. Redan när jag skrev orden så kändes det inte riktigt rätt och i och med kommentaren så började jag fundera just runt namnet Fader Himmel och vad jag känner för det - därav det (både dygnsmässigt och inläggsmässigt) sena inlägget.

Själv står jag väldigt nära Gudinnan i egenskap av Måne och just Jord, Guden i sin tur blir hennes motsvarighet vilket för mig är Sol och Himmel. Till skillnad från Gudinnan som jag gärna kallar Moder Jord (sedan barnsben*) så händer det inte ofta att jag kallar Guden för Fader Himmel, även om det händer.

Främst känns det, som Anna säger, fel. Det har väl med det kristna guden att göra då jag är uppvuxen i kristen tro (även om den inte praktiserades med kyrkobesök). Därmed brukar jag alltid kalla mig kulturkristen eftersom jag firar högtiderna och svär som fan med herregud.

När jag sedan skrev Fader Himmel i inlägget den 31 maj så kändes det både rätt och fel då det var en bra beskrivning av Guden, som jag tänker mig honom, men även en synonym av den kristna guden som jag i mångt och mycket vänt ryggen åt. På ett vis känns därför Guden fortfarande mer namnlös än Gudinnan. Även om de ganska ofta när jag pratar med dem förblir onamnade, båda två.

För trots att jag efter min första sabbat hade en dröm där Guden och Gudinnan fick varsitt namn så vet jag inte om det just bara var en dröm eller om det låg något gudomligt bakom. Om det inte vore för de alldagliga namnen Lori och Aidan så skulle jag varit mer säker på min sak och kanske använt namnen...

Det enda jag som slutsats kan enas med mig själv om, snart 2 år senare, är att jag fortfarande inte har ett namn som känns rätt - varken på mig själv eller det gudomliga.

* Jag ansåg att Gud, precis som pappa, behövde en mamma med i processen för en ensam man kan inte skapa något. Och så hade jag någonstans hört talas om Moder Jord och vips ansåg jag att det var Gud och Moder Jord som hade skapat världen ihop. Kanske därför som jag känner det så naturligt när jag läser om wicca?