Att skratta - en mindre självklar del av vardagen

I lördags skulle jag egentligen åka till Stockholm och gå på inflyttningsfest men i stället valde jag att vara hemma och fixa det sista inför resan till Glasgow. Under kvällen snöade det riktigt ordentligt och till natten hade det blivit en tjockt snötäcke på marken.

Jag och Jonatan gick ut för att gå en sväng, känna vintern. Vi kom inte så långt utan började kasta snöbollar på varandra. Plötsligt bubblar jag upp i ett genuint skratt. Det fick mig att stanna till och fundera senast jag skrattade på det viset - jag kunde inte minnas när.

Det var ett skönt och befriande skratt som kändes i hela kroppen. Inget falskt påtvingat eller ens vardagligt skratt utan ett naturligt skratt som jag till och med nu kan känna drar i mina smilband. När jag tänker tillbaka på det skrattet pirrar det lätt i kroppen. Jag undrar när jag ska skratta nästa gång.

Det var kul, jag vill göra det igen.