Katter och vår Moder

Cirka tjugo över tre nu på natten gick jag och Jonatan på en promenad. Det var riktigt uppfriskande och vissa stunder när vinden drog igenom mig kände jag nästan för att fnittra av välbehag och glädje.

Det var så vackert i mörkret, de gula löven och alla de döende löven på marken som prasslade under mina fötter. Nästan som poesi. Jag längtar till att ta mig ut till Sisjön och fota någon dag, helst innan hösten sprakande del försvunnit. Innan Jorden lägger sig i vila.

När vi gick bland de gula husen kom en katt springande mot mig. Jag sade hej och den sprang rakt mot mina ben och ville kela. På något vis känns det fel att könsbestämma katten till en han, antingen är jag knasig och indoktrinerad att könsbestämma alla katter till det kvinnliga könet eller så var det en hon. I texten här får det i alla fall vara en hon så förlåt om fallet inte är så.

Hon var vit under, svart ovanpå och hade sorgligt nog en stympad svans. Trots svansen så var hon en väldigt framåt och kelig katt. Hon hade inget halsband men jag förstod att hon bodde i huset bredvid. Om hon inte tillhört någon och om hon velat så skulle jag tagit med henne hem.

Det kändes nästan lite magiskt att stöta på henne, som om hon var skickad av Moder Jord som en hälsning. I alla fall var jag glad att en katt för en gångs skull kom fram till mig och ville kela och bli klappad av mig. Min historik i frågan är inte lika lyckosam tyvärr.

Jag sade hej då och slängde en kyss mot henne innan vi gick och en gång följde hon med så fort jag slängt kyssen men andra gången gick hon hem igen. Tack för sällskapet i alla fall vackra katt.

Vi fortsatte gå och ett tag senare hittade jag en liten ek-gren på trottoaren som jag tog med hem och satte i vasen på altaret alldeles nyss.

Tack för natten.