Många skriker men få hörs

På grund av incidenten de senaste dagarna så har jag börjat fundera. Det som fick hjulet att snurra ordentligt var när en vän till mig sade att jag inte hade någon anledning att vara orolig eftersom flickan skrev ett offentligt självmordsbrev.

Innebär det att när folk skriker efter hjälp så behöver de egentligen inte någon? Är vi mindre villiga att ge hjälp när det efterfrågas. Tror vi att personen ifråga då endast begär uppmärksamhet och därmed inte är en fara för sig själva. Behöver personen dö så att vi kan säga "Ja, hon behövde verkligen hjälp men svinen hjälpte henne inte" och sedan rycka på axlarna i vetskap om att vi inte kunnat göra något.

Vilka är svinen egentligen? Kommunen, psyket, vårdcentralen eller kanske läsaren av det offentliga brevet?

Många av oss är avtrubbade nu för tiden på grund av olika hot om självmord, offentliga dagböcker om depressioner, ångest, självmordstankar och poesi i samma anda. Innebär det att vi även blundar för de som verkligen behöver hjälp?

Innebär det att när vi kunnat rädda någon från döden så kallar vi dem uppmärksamhetskåta och surfar vidare utan att tänka på konsekvenserna, läsa mellan raderna och verkligen höra orden bakom skriften.

Det får mig att undra hur många jag kunnat rädda även om jag tillhör de som många gånger försökt. Undra hur det gått för dem, ifall de är änglar nu? Eller om de är fångade i sig själva då det ändå inte är värt att skrika då man aldrig hörs.