Jag och Gudinnan

Jag utlovade för ett tag sedan ett inlägg om Gudinnan och jag antar att det är detta. Förlåt mig redan från början om det verkar osammanhängande.

Sedan sen vinter har jag känt ett sådant pockande inom mig, ett sådant tvång att prata med Gudinnan, att uppskatta Gudinnan och bara vara i Hennes närhet på ett mer medvetet plan. På grund av stress och tidspress brukar jag inte direkt ha några ritualer förutom vid sabbat men för några veckor sedan var känslan så stark att jag tände ljusen och kallade på Gudinnan och bara satt och småsnackade lite. Efteråt kändes det bättre och jag kunde sova gott.

Jag har knappt hunnit det senaste året att verkligen ge mig hän min tro på grund av allt annat i mitt liv och det känns som att Hon på ett milt sätt försökte få mig att komma igång igen. Även om det varit si och så med högtiderna än så länge så har jag haft ett annat medvetande när jag är utomhus, jag kan få för mig att känna på bladen eller bara se på Månen (det har jag i och för sig alltid gjort).

Jag känner av henne mycket starkare inom mig, jag kan inte minnas att jag känt av henne så starkt någonsin tidigare. Guden har ingen stark position hos mig nu men under sommarmånaderna brukar han ha det. Jag vet inte om det är att jag behöver moderligt stöd och beskydd som gör att hon gör sig påmind så starkt just nu när jag har en hel del som pågår i mitt liv. Jag önskar att jag hade tid att ta reda på det, att jag hade tid att leva i nuet.

I vilket fall så känns det skönt och som om jag behöver det extra stödet. Det känns varmt och tryggt inombords när jag tänker på henne. Dock vet jag inte vad detta påverkar min andliga utveckling och min tro.

Ni är varmt välkomna att kommentera :)