En fråga om klass

En vän till mig skrev ett blogginlägg om klasser i samhället och deras inverkan på utbildningsmöjligheter. Han menade att det var mer normalt att som överklassbarn plugga vidare efter gymnasiet medan "arbetarens" barn inte hade dessa vyer på grund av sin klasstillhörighet.

Jag började fundera på mig själv och även på det jag lärt mig om att borgarna förr försökte leva ovanför sin status så aristokratin försökte sätta in lagar om att borgarkvinnor exempelvis inte fick använda siden och sammet som var till för överklassen. Likaså inom socialpsykologin pratas det om att vi jämför oss själva uppåt hela tiden; bland annat för att klättra i karriärstegen. Men har detta då helt stannat av inom utbildning? Tror inte det.

Till Sverige får vi massvis med ansökningar från folk ifrån u-länder, b-länder och a-länder, you name it. Vi får så många att vi inte kan acceptera alla. Troligtvis söker de hit då våra universitet inte har en terminsavgift. Därmed kan Sverige ge även medelklass och lägre en chans.

Bland annat var det en dokumentär om en tjej i ett afrikanskt land som blivit könsstympad för att "byn" krävde detta. Hon är 14 år och får inte längre gå i skola men hennes högsta dröm är att bli läkare för att kunna hjälpa andra kvinnor. Hon sitter utanför hyddan varje kväll så att inte någon kan våldta henne i skymningen och förstöra hennes chanser till en karriär.

Eller som den sanna historien om en tjej som blev hemlös och därmed inte hade någon utbildning förrän hon själv tog tag i det och pluggade ikapp alla de år hon missat för att sedan bli stipendiat till en Ivy Leage-skola. Nu för tiden föreläser hon världen över.

Jag anser inte att klass är boven i dramat gällande vem som inte studerar vidare. En stor bov är troligtvis personens antaganden, mål och även familj. Även en överklasspappa kan tycka att sonen/dottern ska börja i företaget direkt och inte plugga vidare precis som en medelklasspappa kan tycka att sonen/dottern ska vidga sina vyer genom att studera på universitet.

Själv satte jag mitt mål mot universitet i ganska låg ålder. Min pappa har aldrig studerat mer än någon enstaka kurs på komvux medan min mamma har studerat till läkarsekreterare och projektledare men inte på högskola eller universitet. Mina föräldrar sade alltid 'Gör ditt bästa' och mer krävde inte de, men jag krävde desto mer av mig själv.

Då jag växte upp med skilda föräldrar så växte jag även upp i två skilda klasser. Min pappa var medelklass med flickvän, villa, volvo och vovve medan mamma var ensamstående i en lägenhet i ett dåligt område. Trots det och trots att ingen sade till mig att jag skulle eller inte skulle plugga på universitet så har jag gjort det sedan 2006.

Jag tror att bara man har ett mål som kräver högskolestudier så kommer man ta den vägen, det spelar ingen roll vilken ålder man är eller vad man sade en dag på bussen. Själv trodde jag benhårt när jag både var 13 år och 19 år att jag skulle bli en känd utrikeskorrespondent som skulle förändra världen.

För att nå det målet skulle jag behöva plugga journalistik och språk på högskola eller universitet. Jag valde därför frivilligt att studera på universitet för att få det jag ville ha utan att ägna en tanke på att jag kanske tillhörde fel klass.