Survival of Elphaba in the green island; Oz

Resan till Dublin gick smidigt och bra, likaså resan in till centrum där vi hittade vårt underbara vandrarhem: Litton Lane Hostel, som jag varmt rekommenderar till alla. Cirka 40 euro för två personer under två nätter i ett rum med 8 bäddar. Det finns även privata rum.

Det låg så centralt det går att bli; på en bakgata vid O'connel street som kan liknas med Avenyn i Göteborg. Rummen var rena och fina, toaletterna likaså och man kunde komma dit när som helst på dygnet då det alltid fanns någon i receptionen.

Första dagen vandrade vi runt en hel del och det blev bland annat bestämt att jag ville tillbaka till Claire´s som Jonatan (den enda med pengar med sig enligt överenskommelse) köpte ett par underbara öronmuffar till mig på. Jag ville ha mer! Jag ville även till Ad hoc (typ liknande Shock fast i mindre format) och Urban Outfitters.

Vi åt på McDonald's i brist på att hitta något vettigt och bestämde oss för att äta bättre dagen efter. Senare efter att ha vandrat i timtal kändes det som och kikat i olika affärer som Penneys, Arnotts, Dunnes och så vidare hamnade vi på puben The Lotts.

Väl där drack jag och Jonatan var sin Guinness som jag hade trott skulle vara besk då den var mörk (jag är en människa som gillar ljust sött öl) men när jag tog första skummiga klunken var den inte det utan riktigt god! Dock blev den lite beskare när skummet försvunnit men inte överdrivet. Senare testade jag även min första Cosmopolitan vilket var sådär och jag fyllde i en kommentatorslapp om vad jag tyckte om stället - tummen upp.

Vi gick där efter och lade oss i rummet vi delade med några andra. De enda som var där just då var en sovande man och en kvinna som läste en bok.

Andra dagen gick vi upp vid 8.00 för att äta frukost och komma ut tidigt. På väg till köket hittade vi sällskapsrummet som hade tv, soffor och internet. Frukosten var typiskt irländskt sliskig: vitt bröd, sylt i liten förpackning, te, smör i liten förpackning och rice krispies med mera. Varken mjölken eller mitt te smakade skumt (som i Berlin där det var ohyggligt).

På väg ut insåg jag att jag hade glömt mina öronmuffar någonstans. Vi kom fram till att det troligtvis var The Lotts då det ligger tillräckligt nära för att jag inte skulle känna kylan. De öppnade inte förrän 11 så vi kikade på Urban Outfitters, Celtic Jewelery (fina smycken och fair trade-kläder i bohemstuk) och till slut även ad hoc när de behagade öppna. Innan dess kikade vi i en annan Shock-liknande affär på samma gata och också ett ställe som sålde tyskproducerade väskor med Pippi Långstrump på. Det var coolt, även denna affär var bohemiskt lagd. Alla låg på samma gata förutom UO som låg en gata bort.

Vid 11 kom vi tillbaka till The Lotts men då satte det lappar att på grund av Fitzgeraldkoncernens ägares mors plötsliga bortgång så skulle de inte öppna förrän 13. Vi testade att ta i dörren och vi blev surt emottagna av vad jag då trodde var sonen, som sade att vi skulle komma tillbaka när de öppnade och att han ska ringa ett par samtal så han tänkte inte kolla om de hade några öronmuffar bakom disken. Senare när vi gick förbi fler pubar ägda av Fitzgerald insåg jag att det inte var han som var snäsig så då kändes inte lika befogat att uppträda så bryskt när vi klampade in.

Vi gick då och åt på ett ställe jag inte riktigt minns namnet på. Det blev Fish and chips vilket var sådär, skulle nog vara godare om jag fick det med riktig sås och så som det ska vara. Men jag typ vann en tävling i alla fall, jag har chans att vinna en resa till Florida. Jonatan vann en stor mugg coca cola.

Sedan gick vi tillbaka till The Lotts och då gick vi in dörren som var vid bordet vi satt. Det satt någon där men han flyttade villigt på sig när Jonatan berättade att vi glömde en sak och att den ramlat ned under soffan. Jag kunde äntligen värma mina öron igen ordentligt då blåsten pilade in under mössan.

Med hjälp av spårvagn tog vi oss till marknaden i Docklands som inte direkt var något att hurra för så vi tog oss tillbaka mot centrum igen. Väl där satte vi oss på random buss och hamnade ute i Fairview. Väl där när jag satt med en karta kom andra personen för dagen, en kvinna, och frågade om jag ville ha hjälp. Enormt hjälpsamma verkar irländare vara i alla fall då man knappt hinner plocka upp en karta utan att någon frågar.

Hon berättade då att jag var utanför kartan och att om jag gick över gatan så skulle det snart komma en buss som tog mig tillbaka in till staden igen. Jonatan hade under tiden gått och kollat vad närmaste gata hette så jag berättade vad hon sagt.

I centrum igen vandrade vi runt en del. Vi gick också till Claire's och shoppade lite och även Penneys så närmare 21 var vi klara med shoppandet (julöppet är bra grejer). Vi satte oss där efter på en buss igen.

Vi satt på övervåningen så vi förstod inte riktigt att när vi var tillbaka på O'connel street så var det ändhållplats. Det enda som sade det var att lamporna slocknade och att föraren körde där ifrån till ingenstans - bussgarage. Vi blev nyfikna vart vi skulle hamna så vi satt kvar och skylle på att vi sovit när vi kom fram. Chaffisen svarade att enda sättet att ta sig därifrån var taxi.

Trots tidigare smärta i ryggslut, ben och fötter som Jonatan masserade bort när vi tog kisspaus på Litton Lane så vandrade vi inåt staden. Snart var vi tillbaka igen efter att ha blivit passerade av Nightlinks-bussar (kunde inte de gett skjuts?) och bestämde oss för att äta något innan sömnen skulle slå oss.

Det blev Burger King i närheten trots att de inte tog emot kort(!) så att Jonatan fick ta ut pengar. De gav oss Chicken bits meny utan sås, det är som att äta Chicken nuggets på Dunken utan sötsur sås! När vi bad om sås kunde de skrapa fram majonäs. På grund av ljudnivån av alla fulla tjejer så gick vi tillbaka och lade oss. Sista natten hade vi inga rumskamrater.

Tredje dagen vaknade vi vid 8.00, packade, åt frukost och åkte till flygplatsen. Denna gången bad de mig att ta av mig mina vinterskor vilket inte hände i Sverige men jag klarade mig denna gång också helt felfri.

Där shoppade vi Guinnesglas, kortlek och vinstoppare som souvenirer. Sedan tog vi oss till D65 där vårt ryanair-plan skulle avgå. Kön var kort men den blev ännu kortare då det blev en försening utan anledning på cirka 30 min för avgångstid.

Vid cirka originaltid kom det folk i alla fall men fortfarande ingen info och det fick vi heller aldrig men jag chansade på dåligt väder då det var moln hela vägen tillbaka till Sverige. Denna gången fick jag fönsterplats för att vi var så långt fram i kön! Dock fanns det knappt något att se.

När vi kom fram åt vi middag på flygplatsen och tog sedan en krånlig väg hem (gratis) i stället för flygbuss.

Tankar som kom fram under resan var att jag skulle inte ha något emot att bo på Irland men i så fall inte i Dublin men kanske nära. Jag tyckte även att irländare generellt verkade mer ursäktande och hjälpsamma än svenskar och mer dumma då de gärna använder kontanter hellre än kort.

Det var även skönt att ha både mig och Jonatan helt mobil- och datorfria!