Är du handlingsförlamad?

Note: jag kommer nedanför referera till de kristnas gudom och därmed kalla denne han då de gör detta.

Jag läste i ett religionsforum i dag och än en gång fick jag det bekräftat för mig hur vissa religiösa tänker. En kristen tjej sade att man inte kan göra något utan Gud. Innebär det då att man är handlingsförlamad utan hans hjälp? Hur går det ihop med den fria viljan som Gud, enligt kristna, gett människan?

Är vi miljoner av människor som i Guds ögon blir lika jobbiga som små barn som inte ens kan gå på toa ensamma?

För mig har det alltid varit fel. Jag har velat stå för mina prestationer själv utan att någon annan tog åt sig äran. Vissa kanske skulle kalla mig satanist då de lägger styrkan i sig själva men mitt steg när jag var yngre var att bli någonstans mellan ateist och agnostiker.

Egentligen har jag aldrig letat, det har bara funnits vissa ting jag trott mer på än andra och så har det fått vara så sedan. Ateist fick jag förklarat för mig när jag var 17 år och hade en pojkvän som var uppvuxen muslim men kallade sig själv ateist - han trodde inte på något.

Även det var för mig helt absurt då jag anser att om man inte tror på något dör man. Välkänt är ju att om man inte har några mål har man inget att leva för. Att inte tro på något verkar så ensamt och utelämnande. Raka motsatsen till kristendomen där man är omhuldad av andra, av Gud, av änglar, Jesus och allt vad det heter.

Som ateist trodde han inte ens på kärleken. Han var en cynisk och realistisk man som tyckte jag var för idealistisk av mig men han utlovade att den delen skulle dö ut när jag blev äldre. Då vägrade jag tro honom.

Nu är jag inte lika idealistisk längre, men det är svårt som idealist att vara det när man inte har eller ens vet vad man ska kämpa för. Men lågan finns där och pyr inuti, ibland blossar den upp som en brasa i maj och jag hoppas kunna nära den igen.

Redan vid ung ålder hade jag stängt ute en del trossamfund men inte aktivt, mina föräldrar trodde fortfarande att jag skulle konfirmera mig när jag var 15. Pappa brydde sig inte direkt och mamma pratade om att hon lovat det till min mormor. Men även om jag inte träffat min mormor och vet om att hon var djupt kristen så vet jag också i och med det att hon skulle inte tyckt om att jag konfirmerade mig in i den kristna kyrkan om jag inte trodde på Gud och ville ge mig till honom. Hon skulle vilja att jag hittade min väg att gå.

Jag vet att jag gjorde rätt som inte konfirmerade mig för presenterna och mammas tjat. Först hoppade jag av på grund av de som skulle dela min närvaro i kyrkan och sedan blev jag aldrig kallad till året efter och jag försökte inte påminna någon. När jag sedan sommaren mellan 9an och 1an var i Helsinki med farmor och kikade på kyrkor, mitt eget val då jag tycker de är vackra monument, fick jag det bekräftat - det var inte min väg. Farmor köpte ett bokmärke där det stod att människan inte kunde göra något utan Guds hjälp, jag kunde inte ens ta åt mig äran för mina betyg. Jag minns att jag bråkade med farmor om saken för jag kunde inte förstå varför Gud skulle ta åt sig äran för att jag pluggat och kämpat för att få mina höga betyg. Det var min förtjänst inte hans.

Som vanligt i mitt liv har jag nosat på saker men inte vågat aktivt hänge mig till det. Jag nosade på Within Temptation och Evanescence men folk påstod att de var knock-offs på Nightwish och jag lät det vara. Senare hittade jag Sharon Adels röst (WT) och förälskade mig och sångerskan i Evanescence räddade mig ett otal gånger från djupet med sin.

Jag nosade även på Wicca fram och tillbaka tills detta året då jag faktiskt läste Scott Cunninghams bok Wicca. Jag kände igen en del medan annat var främmande. Men jag hade hittat en bit på väg hem för Wicca sade att jag tog ansvar för mitt eget handlande. Något som jag önskar fler kunde förstå.