För älvor kan inte slå sig ut utan att skada vingarna

För miljonte gången tittar jag ut, drömskt, blundande, saknande mot de ännu gröna träden som snart gulnar till rött. Önskar att jag vågade mig ut. Önskar att jag hade mod att ta steget ut från instängdheten, från buren av glas jag ännu inte vågat krossa trots hammaren i handen som bara ibland känns för stor likaså jag alldeles för svag, alldeles för liten. Men ändå är den alldeles normal, alldeles perfekt för att bryta sig ut, att slå sig ut med. Problemet är nog att jag aldrig varit perfekt för hammaren.
---
För lite mindre poesi så måste jag verkligen ta mig ut. Fick en idé till att ha på väggen bakom mitt altare från en bild på deviantart. Men jag vill inte skada träden och att hitta perfekta pinnar på marken är kanske att be om för mycket?

I alla fall, jag hoppas komma i väg till Indigo och Regnbågen i dag. Bland annat för att se om det finns lagom billiga pentagram då jag vill ha ett mer seriöst än det jag bär just nu som dessutom är sönder.

Blessed be.