Huvudvärksharen

I dag hade jag riktigt ont i huvudet igen. En sådan huvudvärk som går från nacksenorna upp emot båda sidorna bakpå huvudet och uppåt som ett diadem på hjässan och sedan också mot pannan. Det ryckte även skönt i tungans muskler på undersidan och jag hade svårt att röra huvudet och andas också för den delen.

Till slut stod jag inte ut och bad om stort vattenglas och en alvedon. Jag bad sedan om en till halva alvedon och där efter ett glas vatten. Jag drogs sedan ut mot skogen och kände mig tvingad att gå ut.

Jag fick med mig Jonatan. Vi gick och gick och jag bad först Gudinnan och Guden att hjälpa mig. Jag bad sedan Moder Jord att hjälpa mig. Jag försökte andas ut det onda som svart sörja och få in friskt som en regnbåge i kroppen. Det hjälpte lite. Jag försökte få ut den svarta sörjan genom höger hand och få in friskt genom vänster från jorden.

Till slut så kom vi till en asfaltsväg i skogen och jag gick uppåt till ett gammalt hus som visade sig vara kyrkogården som vi varit på tidigare genom en annan väg som var jobbigare. Först kom en kvinna och man förbi. Jag hade lika ont som förut. Sedan kom det en hare. Den kom springande på gräset en bit ifrån där vi satt på en bänk vid kyrkbyggnaden. Den satte sig bara några meter ifrån oss och tittade på mig(?), jag bad den/Gudinnan(?) att ta det onda och jag koncentrerade mig och jag log, kände mig liksom glad och så rörde den lite på sig som att gå och jag tackade Gudinnan för jag kände hur verken började försvinna. Sedan helt lugnt där efter utan att vara skrämd så sprang den i väg tillbaka den väg den kom. Dock så stannade den lite skrämt längre bort och försvann sedan ut från kyrkogården.

Den var så vänlig och den var inte skrämd. Det kändes som om den tittade på mig och som om den var där för att den var skickad av Någon. Ännu mer kändes det så när det försvann efter att jag tackat Gudinnan.

Snart där efter kom en kvinna och en man igen.

Huvudvärken lättade över pannan och lättade i allmänhet. Snart var huvudvärken nästan helt borta. Dock kommer den tillbaka lite om jag anstränger mig.

Visst, kanske var det ett sammanträffade att alvedonen kickade in när haren kom och därför försvann huvudvärken men det kändes som ett för stort sammanträffande. Och den försvann liksom inte gradvis utan poff - borta. Kanske är det bara jag som äter huvudvärkstabletter så sällan att jag inte minns hur det var men även ifall haren inte hjälpte mig så var det ändå ett magiskt ögonblick och det var obeskrivligt. Den verkligen satte sig lugnt där på kullen några meter bort och tittade på oss/mig med sitt vänstra ögra för att sedan gå tillbaka samma väg - inte fortsätta som om han var på väg någonstans och bara fick syn på oss.

När haren kom så sprang den liksom försiktigt fram utan skrämd eller så och satte sig där. Magiskt.

Tack vem du än är.