Är du dvärg?

- Nej.

Jag vet inte hur många sårande, elaka och dumma kommentarer jag fått under mina levnadsår. Antingen ser jag inte ut att vara rätt ålder, en dvärg eller hob och så vidare. I många år var det något enormt sårande när folk ständigt skulle kommentera min längd och mätas gentemot mig trots att de redan visste att de var längre. Sedan om jag råkade vara lika lång påpekade de andra brister på min kropp så som lång hals eller korta ben.

Till slut började jag driva om min kropp själv. Om någon ska driva med mig så ska det i alla fall vara jag själv tänkte jag då.

Inte förrän nu har jag egentligen fått något svar varför jag inte är de 163 cm som utlovades mig efter uträkningar som kan göras. Jag hittade till slut sidan growingpeople.

Bland annat kan man räkna ut medelföräldralängden som då i mitt fall är 163 cm eftersom jag är flicka; (Pappas längd + Mammas längd)/2 och där efter antingen plus eller minus 6,5 beroende på om man är kille eller tjej.

Förklaringar till min korta längd då jag inte ens infaller bland de 90 % som hamnar inom intervallet 10 cm uppåt eller neråt från medelföräldralängden är bland annat:

Barnets tillväxt ärvs dessutom i två dimensioner: hur fort man växer och hur lång tid man har på sig att växa. Tiden man har på sig avgörs av hur gammal man hunnit bli när puberteten startar.

Ett barn kan alltså exempelvis ärva att växa långsamt från den ena föräldern och att komma tidigt i puberteten från den andra föräldern. Barnet kommer då att bli kortare som vuxen än den längd som medelföräldralängden förutspått.

[...]

Barn som drabbas av täta eller kroniska infektioner under de första levnadsåren kommer att tappa i längd. Framför allt har man sett detta i fattiga områden där småbarnen drabbas av kroniska diarrésjukdomar. Om barnen ständigt är sjuka kommer de inte att kunna växa ikapp allt de tappat utan blir korta vuxna.

Troligtvis vad jag kan pussla ihop av vad mina föräldrar sagt så växer pappa segt (kort ända upp till högstadiet) och mamma kom in i puberteten relativt tidigt (12-13 år om jag inte minns fel). Sedan så var jag en välkommen gäst på sjukhuset när jag var liten för kolik, andra magproblem, öroninfektioner och annan skit.

Nu känns det lite lättare att vara kort. Nu när jag vet mer än förut då jag bara visste att jag inte var dvärg och därmed proportionerlig fast lite kort i rocken. Det är som om en sten fallit från mitt bröst.

Visst folk jag möter kommer fortfarande kommentera min längd men nu känns det inte längre som en jobbig grej att bli ledsen över då det bara är mina gener som spelade mig ett skämt, som jag efter 21 år äntligen förstod.